I Sydsvenskans pågående debatt om ADHD-damp har två marginaliserade experter fått komma till tals oemotsagda (läkaren Elinder och neuropsykologen Eriksson) för att backa upp Eva Kärfves ovetenskapliga skriverier.
Vad skall allmänheten tro? Att vi experter hukar i buskarna därför att vi är avslöjade? Och politikerna? Hur skall de kunna fatta nödvändiga beslut när de inte har mandat från sina felinformerade väljare?
Ett huvudargument är att "Om något är så vanligt som ADHD kan det inte vara en medicinsk åkomma". Hur är det med närsynthet, fetma och alkoholmissbruk?
Hur är det med psykiatriska diagnoser som "egentlig depression",
"posttraumatisk stress", och "generaliserat ångestsyndrom"?
Och missbruksdiagnoser: var slutar bruk och övergår i "missbruk",
och när blir missbruk "beroende"? En gammal grundregel är att
alkoholmissbruk diagnosticeras aldrig om patienten dricker mindre än doktorn.
En stor del av den psykiatriska diagnostiken avser normalpsykologiska fenomen
som ångest, ledsenhet, tvångsmässighet och hunger. Det finns inga
"objektiva" hjärntester för sådana diagnoser - det finns det inte
ens för svåra störningar som schizofreni och manodepressivitet. Därför
kallar vi dessa störningar för funktionella istället för organiska. Vi tror
självklart att hjärnan och bara hjärnan är sätet för dessa störningar.
Om någon vill hävda att känslorna sitter i hjärtat eller i magen så var så god - vi lever i ett fritt land med hög tolerans för enfald - men det är inte vetenskap. Fokus på hjärnan betyder inte att vi psykiatrer bortser från omgivningen - vi är klara över att individer inte är fritt svävande i intet.
Alla finns i ett sammanhang - den egna historien, människor runt omkring oss, kulturen. Flertalet psykiatrer är, och alla borde vara, medvetna om bräckligheten i vår diagnostik. Vi tvingas dra godtyckliga gränser mellan sjukt och friskt inne i en normalfördelning. Vi accepterar att orsakerna till dessa störningar nästan alltid skall sökas i samspelet mellan individ och miljö.
Varför attackeras bara ADHD-diagnoser när vi som sysslar med detta tillstånd använder precis samma principer som är tillämpliga på andra psykiatriska diagnoser? Borde man inte kritisera hela den psykiatriska lärobyggnaden istället för bara ADHD-diagnosen? Fast det vågar man väl inte.
Det är enklast att ge sig på de svagaste i flocken - de få neuropsykiatrer som jagades till utrotningens gräns under den antipsykiatriska eran och vars expertkunskaper nu är nödvändiga om vi vill hjälpa människor med neuropsykiatriska funktionsstörningar till bättre liv. Kritiken av ADHD påminner om 1800-talets antropologiska beskrivningar av "infödingar"- från en position av överlägsenhet betraktar och tolkar den vite mannen de underliga psykiatrernas aktiviteter.
Den egna uppblåstheten gör att man inte skaffar sig förstahandskunskap om varför psykiatrer gör som de gör. Man har redan en färdig förklaring - psykiatrer är dumma, primitiva och onda. Sedan fixar man argumenten. Samtal som leder framåt blir omöjliga.
Jag har skickat ett brev till rektorn vid Lunds universitet där jag kräver att Eva Kärfve entledigas från sin docentur i sociologi och sina läraruppdrag. I och för sig kan man inte ha höga vetenskapliga krav på en Lundadocent i sociologi, numera.Men Eva Kärfve har passerat lågvattenmärket flera gånger om.
Hennes totala vetenskapliga inkompetens - demonstrerad i såväl en serie debattinlägg som i hennes bok om psykiatriska hjärnspöken - i kombination med en hätskhet på gränsen till personförföljelse och ärekränkning av främst Christopher Gillberg, drar skam över vårt universitet. Det är trist att konstatera att en person med hennes obestridliga begåvning inte kunnat formas av den vetenskapliga utbildning hon fått, och att ingen har dragit i bromsarna under vansinnesfärden mot avgrunden - det vetenskapliga självmordet. Är nästa steg inrättandet av Astrologiska institutionen och Department of Healing vid Lunds universitet? Jag trodde det var ett Nobelpris som var målet. Skam över universitetet och skam över Eva Kärfves moderinstitution.
Senast ändrad: 02-09-25