Se Mer-projektet startade den 22/9 2003  och var ett parallell- projekt till PAVE-projektet (Providing Access to the Visual Environment) som pågick vid Peabody College i Nashville, USA.  

Syftet med projektet var att visa hur synskadade barns synförmåga kan utvecklas och användas mer effektivt med och utan optiska hjälpmedel. 

Resultaten presenterades bland annat på Vision 2005 i London. Här hittar du en poster om Se Mer-projektet från konferensen. (pdf-format) 

Bakgrund

I Nashville finns professor Anne Corn vid Peabody College. Hon har följt upp professor Natalie C. Barragas Visual Efficiency Scales, där man mätte barns funktionella syn med ett tillämpat program för att träna upp barnets funktionella syn. Man lär barn som har en medfödd synskada att använda sin syn genom att mycket tidigt använda optiska och andra hjälpmedel. Ännu finns inga vetenskapliga eller faktiska resultat från den första periodens verksamhet, men man har från skolorna, föräldrarna och de speciallärare som är inblandade ett stort engagemang. Erfarenheten har visat att det är mycket gångbart att träna och leka tidigt med optik så att dessa blir en naturlig del av det perceptuella systemet. Därför har man nu beviljats en andra period från staten i Tennessee för att nu utvärdera och praktiskt utveckla träningsmaterial och ge rekommendationer från projektet. Detta kommer nu att genomföras under de nästkommande två åren, och det är här vi kan få vara med i en parallell utveckling.

Det som har uppstått i Nashville, USA, är för oss en inspiration som manar till efterföljd. Något som bara måste göras i ordnade former även i vårt land för att utröna om detta metodiskt och praktiskt är något som kan involveras i de insatser som bör erbjudas synskadade barn och deras föräldrar i framtiden. Låt oss kalla det för en tidig stimulering och bruk av optiska hjälpmedel som blir en naturlig del i utvecklingen av barnets synfunktion. I sammanhanget introduceras även andra icke-optiska metoder och hjälpmedel.

Fakta om synträning

Det finns två typer av systematisk synträning. Den första är den som involverar synskadade barn som har användbara synrester. Den kan beskrivas som kognitiv och perceptuell, vilket innebär att man kan lära barn att se och förstå vad de ser. Deras begreppsapparat ska utvecklas och synminnet, databasen för framtida användning vid tolkning av bra och dåliga bilder, ska byggas upp. Den som skildrade detta mest utförligt och ingående var professor Natalie C. Barraga vid University of Texas at Austin. En annan viktig person i sammanhanget är professor Michael Tobin, som i sitt program Look and Think anammade Barragas idéer och implementerade dessa i England. I Sverige har ögonläkarna Eva Lindstedt, Lea Hyvärinen och Lena Jacobson i samverkan med synpedagoger prövat olika former av tidig stimulering och träning, vilka sedan fångats upp och tillämpats i träning. Dessa metoder har sedan i vissa fall tillämpats vid syncentraler och via det nuvarande nätverket hos Specialpedagogiska Institutet.

Den andra formen av synträning kan istället kallas för teknisk adaptation av hjälpmedel. Den handlar om att lära människor som blir synskadade i vuxen ålder att använda den visuella funktion som finns kvar. Detta är en verksamhet som första gången beskrivs i boken Synträning med optik från 1975. Den har skrivits av Örjan Bäckman och undertecknad, Krister Inde.

Den första artikeln om excentrisk fixation med flera metoder publicerades i oktober 1978 i Journal of Visual Impairment and Blindness och skrevs av Krister Inde. Här beskrivs fyra olika grupper av vuxensynskadade med synrester av olika karaktär. Det synträningsprogram som används är avhängigt av vilka eller vilket symtom den enskilde har. Synträningen genomförs vid syncentraler, vid folkhögskolekurser och i vissa privata verksamheter där främst optiker på ett fåtal platser har anammat detta.

Syfte – frågeställningar

Syftet med SE MER-projektet är att visa, att det inte är skadligt att använda sin syn. Det kan dessutom ge god självtillit och självkänsla genom att man tidigt lär sig exakt hur möjligheterna och begränsningarna fungerar. Vi vill också visa att ”seeing is learning”, d.v.s. att vi lär oss att se och genom att få intensiv hjälp med denna inlärning så kan man på ett dynamiskt sätt påverka varseblivningsförmågan, förmågan att tolka bilder utifrån ett betydligt mindre antal ledtrådar (visual cues) och framför allt ökar man användningen av hjälpmedel genom att man växer upp med dem och lär sig använda dessa som en del av sig själv.

De frågor vi ställer oss är följande:

• Kan man utveckla synsvaga barns synfunktioner genom tidig synträning och stimulering så att barn kan använda sin syn mer effektivt och få större självtillit jämfört med synsvaga barn som på egen hand lär sig att se?

• Hur skiljer man på möjligheten att se bättre och förmågan att förstå bättre vad man ser?

• Vilka övningar är mest motiverande och tillämpbara?

• Hur fungerar det att på ett mycket tidigt stadium koppla samman barns synutveckling med datoranvändning efter individuell datoranpassning av spel, pedagogiska program och andra underhållande och stimulerande lekövningar?

• Hur kan syncentralerna och de nationella resurscentra som finns i landet anamma och utveckla de resultat som erhålls, det vill säga den framtida intensiva tidiga systematiska synträningen?

• Vilka hänsyn måste tas till hur barnens övriga resurser fungerar, till exempel för barn som har flera funktionsnedsättningar?

• Hur kan kunskapsspridningen till föräldrarna och andra personer runt barnet ske?

• Går det att ta fram standardiserade synobjekt och utveckla ett material som är mer generellt, roligt och kan inrymmas i en ”Synträningsväska för barn”?