lu.se

Certec

Designvetenskaper | Lunds Tekniska Högskola

Denna sida på svenska This page in English

Kunskap på burk

Inledning

CERTEC, Centrum för Rehabiliteringsteknisk Forskning vid Lunds Tekniska Högskola, började under 1993 bygga ett expertsystem, SVARNE, som var tänkt att kunna användas av omsorgspersonal som ett beslutshjälpmedel för att analysera orsaker till våld. Bakgrunden till projektet finns utförligt dokumenterad i rapporten Expertsystemet Svarne - beslutsstöd vid våldssituationer, CERTEC/LTH 4:93.

Vår förhoppning kring arbetet med ett expertsystem var att dokumentationen på olika sätt skulle bli bättre. Vi hoppades också att strukturen i programmet skulle leda till att det blev lättare att systematiskt försöka finna orsaker till våld dvs. lättare att hitta röda trådar. En tredje förhoppning handlade om att man med utgångspunkt från programmet skulle hitta vägar att underlätta information både till nyanställda och inom arbetsgruppen.

I det följande kommer vi att följa utvecklingen av projektet, och hur våra ursprungliga förhoppningar infriats, vad som tillkommit under resans gång och vilka problem vi mött.

SVARNE - projektet är idag uppbyggt kring tre huvudbeståndsdelar: Beslutsstödsprogrammet SVARNE, datornätverket SvarNet och ett tvådagars utbildningspaket centrerat kring våldsproblematik sett ur olika synvinklar. I utbildningspaketet ingår föreläsningar och diskussioner, bland annat utgående från ett situationsspel som även utgör ett utmärkt sätt att samla in nya exempel kring våld och våldssituationer, en videofilm med en dramatisering av berättelsen Väckningen (Appendix III), introduktion till SVARNE programmet och användningen av SvarNet.

De krav som ställs på användare i projektet är att de själva skaffar sig en dator och ett modem, samt att den personal deltar skall ges en inledande datorkurs.

Till innehållsförteckning


Bakgrund

Vi börjar med ett par utdrag ur rapporten Expertsystemet Svarne - beslutsstöd vid våldssituationer, där den första experten, Arne Svensk, själv berättar: 

Bakgrund

"Jag (Arne Svensk, alltså) har under åtta år arbetat som föreståndare på ett elevhem för utvecklingsstörda ungdomar med särskilda behov. Detta elevhem var det enda i landstinget i sitt slag, och till oss kom därför ungdomar från hela länet. Det fanns naturligtvis många skäl till varför en elev blev placerad på elevhemmet men våld och aggressivitet fanns ofta med som en avgörande faktor.

Många gånger var det särskolan som hade en låg toleransnivå för våld. Det kunde innebära att eleven fick flytta till oss trots att boendet fungerade bra. Var och en kan förstå, att det inte är bra för människan att förlora hela sitt normala kontaktnät i ett läge, när man redan mår dåligt. För den som har svårt att uttrycka sig på annat sätt, kan våld och aggressivitet vara ett uttrycksmedel i krissituationer. Det var därför relativt vanligt förekommande på elevhemmet.

Men våld och aggressivitet är inte något allmänt accepterat sätt att uttrycka sig på. Både kamrater och personal tog ofta avstånd genom att dra sig undan. Eftersom eleverna saknade grundtrygghet, var vi i personalen ibland den enda fasta punkten. Om även vi blev rädda, förstärkte detta naturligtvis osäkerheten och otryggheten.

Våld leder ofta till stor personalomsättning. Man känner sig som vårdare otillräcklig, när man inte klarar av att finna orsaker till varför en elev plötsligt blir aggressiv. Samtidigt klarar man inte av att gå till arbetet en helg om man vet att man har 30 timmars arbete framför sig och saknar metoder att förstå och/eller kontrollera det våld som när som helst kan uppträda.

Min erfarenhet är att våld är en av de viktigaste anledningarna till att personal inom omsorgsverksamheten beslutar sig för att sluta och gå över till annan verksamhet." 

Existerande beslutsstöd vid våld

"Det anses självklart att en flygkapten tränar i en simulator i hundratals timmar innan han sätter sig i en Jumbojet med 500 passagerare. Före flygningen går besättningen igenom en checklista för att upptäcka eventuella fel . Jag har aldrig hört någon flygpassagerare som blivit misstänksam mot kaptenen för att hon inte kan checklistan utantill.

När det gäller vård och omsorg, tänker vi på ett helt annat sätt. Det är på något sätt inte accepterat att gå till checklistor för att få ledtrådar och beslutsstöd. Mänskliga problem anses så mångfacetterade och komplexa att de inte går att fånga i några manualer. Det enda som anses duga är att under många år gå igenom ekluten för att därigenom få någon slags intuitiv känsla för hur man löser problem. Jag tror att sådana tankar är direkt farliga, och att det synsättet i slutändan drabbar dem vi vill hjälpa." 

På lång sikt

"Man kan alltså särskilja två sorters information, dels den dagligen inkommande och dels den under lång tid insamlade. För utvecklingsstörda, som inte själva kan berätta om sin historia, är det mycket viktigt att denna finns dokumenterad. Endast så kan man vid behov rekonstruera händelser bakåt i tiden och koppla dem till det som händer nu, och som vid första anblicken verkar oförståeligt. Vet man inte, att en elev blivit svårt biten av en hund, när han var fem år, kan det vara svårt att förstå varför han inte vill följa med till stadsparken, där många rastar sina hundar. Pyjamasen, som absolut inte får tvättas kan vara det enda kvarvarande minnet av mamman. Etc.

Min erfarenhet är att den allra största delen av den här kunskapsmassan förs vidare via muntlig tradition och inte via skriftlig. Personer, som arbetat länge på ett elevhem, kan som nyanställda ha fått ta del av andras berättelser, och sedan fyller de efterhand på med sina egna upplevelser. När det kommer ny personal, får de ibland ta del av denna samlade kunskap redan första dagen, men vanligtvis blir den utportionerad under en längre tidsrymd, och då ofta i samband med vissa händelser, som aktualiserar något som hänt tidigare.

Problemet är att den nyanställde har svårt att själv aktivt söka denna kunskap. Eftersom den ofta inte finns nedtecknad, kan han inte bara att gå in i en pärm och börja leta. Han är helt och hållet beroende av att någon vill dela med sig av sina erfarenheter, och det är inte helt säkert att alla vill eller kan. Oviljan kan ha många orsaker, men en handlar om att många vårdare faktiskt inte förstår hur viktiga just deras observationer kan vara för att göra bilden tydlig.

Det finns faror med att bygga alltför mycket på muntlig information. Kunskapen blir rent fysiskt kopplad till vissa personer. Om dessa försvinner, kan det hända att viktiga pusselbitar försvinner för alltid.

Vi kan själva försöka föreställa oss hur det skulle kännas att bli av med alla fotografier från vår barndom, bilderna på bästa kompisen, kortet från första skoldagen och bilden av den lilla hundvalpen. Vi skulle uppfatta det som en svår förlust och så långt som möjligt försöka rekonstruera det bortkomna genom att t ex kopiera syskons eller kamraters foton. Allt detta fast vi faktiskt har möjlighet att prata med vissa av dem, som var med, och på det sättet också kan återskapa viktiga händelser.

Men om man nu inte har bilder och inte kan prata, krävs det andra metoder för att kunna bibehålla minnen. Ett sätt kan vara att någon hjälper en att teckna ned viktiga händelser i en "minnesbox", som man kan ta med sig när man flyttar, eller när man vill berätta om sig själv för nya vänner.

Sammantaget: Skriftlig eller bildmässig eller på annat sätt registrerad information är utomordentligt betydelsefull i omsorgsarbete." 

Våld och informationsbrist

"I samband med våld accentueras problemet med med den informationsbrist och den personkänslighet, som utgör en av begränsningarna i den muntliga traditionen. Den eller de personer, som står omsorgstagaren närmast, är också de som är mest engagerade i att stödja honom/henne i nästan bokstavlig mening. Det innebär, att all fysisk och psykisk energi går åt för att minska våldet. Då finns inte mycket utrymme för information eller kunskapssökande.

Det är också i samband med våld, som det händer, att mycket samlad kunskap försvinner samtidigt. Det är nämligen då, som det är vanligt att vårdare säger upp sig. Eftersom uppsägningstiden är bara en månad, och en nyanställning tar ungefär sex veckor, händer det, att den som slutar inte har möjlighet att personligen informera sin efterträdare. Det innebär, att de som är kvar, och som redan är pressade, ska försöka få ut så mycket information som möjligt ur den erfarne vårdaren för att sedan kunna återge den till den nyanställde.

Min erfarenhet som föreståndare är, att om man inte hanterar en sådan situation ytterst varsamt, hamnar man snabbt i en ond cirkel som innebär att våldet totalt sett bara stegras."

Detta var mot denna bakgrund som CERTECs expertsystems-utveckling för omsorgspersonal började just med ett beslutshjälpmedel för att analysera orsaker till våld.

Till innehållsförteckning


Historik

Arne Svensk, civilingenjör med mångårig omsorgserfarenhet, har funnits på heltid vid CERTEC sedan hösten '92. Kontakt fanns mellan CERTEC och Arne Svensk redan tidigare, och hade bland annat lett fram till CERTEC-rapporten 2:92 "Teknikutveckling för förståndshandikappade" av Bodil Jönsson och Arne Svensk. Samma höst kom också tekn. dr Charlotte Magnusson till CERTEC, bland annat med uppgift att undersöka i vad mån teknik från området Artificiell Intelligens (AI) kunde vara ett användbart verktyg för att dokumentera/ göra synlig en del av den unika kunskap om omsorgen som Arne samlat på sig genom åren.

Samtidigt gick CERTEC, tillsammans med FUB och RTP, in med en ansökan "Teknikutveckling för ökad självständighet hos utvecklingsstörda och hjärnskadade" till Allmänna Arvsfonden. Allmänna Arvsfonden beslöt att stödja ansökan; dock begränsades stödet till halva det sökta beloppet. Detta betydde att större delen av den i ansökan föreslagna satsningen på kommunikation med gravt utvecklingsstörda och svårt hjärnskadade fick utgå. Således kom huvuddelen av arbetet att utföras under det som i ansökan rubricerades som "Att göra kompetens hos personal, anhöriga och utvecklingsstörda bättre tillgänglig".

Som ett led i detta arbete tog CERTEC kontakt med Jan Eric Larsson, nyligen disputerad vid institutionen för reglerteknik vid LTH, och Ola Liljedahl, datateknikstuderande med lång programmeringserfarenhet. Jan Eric hade med sig en gedigen praktisk erfarenhet av expertsystemsarbete och blev därmed utvald till projektledare tillsammans med Charlotte Magnusson för den första uppbyggnaden av det expertsystem som sedan fick namnet SVARNE. Den expert vars kunskap lagrades i systemet var Arne Svensk och arbetsområdet 'våldssituationer inom omsorgen' valdes ut. Arbetet resulterade i en första prototyp, vilken presenterades för en grupp föreståndare inom omsorgen. Av dessa föreståndare var det tre (Maria Carlsson, Rolf Klang och Björn Harrysson) som hade möjlighet att sätta av tid för att, vid sidan av Arne, fungera som ytterligare experter inom projektet. Detta första arbete dokumenterades i CERTEC-rapporten 4:93 Expertsystemet Svarne - beslutsstöd vid våldssituationer.

Malmöhus Läns Landsting gick sedan, tillsammans med CERTEC, in med en ansökan till Arbetslivsfonden kring utvecklingen av SVARNE. Arbetslivsfonden beslöt sig för att stödja arbetet med 517 000 kr. SVARNE placerades på de sex gruppboenden inom landstinget som hade flest arbetsskadeanmälningar beroende på våld. Dessa sex gruppbostäder fick varsin dator (som de sedan fick behålla efter projektets slut), en endags datorintroduktion på CERTEC och en första SVARNE-prototyp. På alla arbetsplatserna var detta första introduktionen till datorn som ett arbetsverktyg (enstaka administrativa datorer kan ha funnits, men just detta att använda datorn som hjälp i själva omsorgsarbetet var helt nytt).

Datorintroduktionen utfördes genom att varje grupp själva fick packa upp och sätta ihop beståndsdelarna till sin dator, samt efter en kort introduktion prova på att använda olika program i datorn. Eventuell rädsla försvann snabbt, och ett ivrigt knappande och pratande vidtog. Som ett tecken på deltagarnas intresse och entusiasm kan nämnas att i princip alla satt kvar vid datorn under de inplanerade kaffepauserna. Tyvärr kunde endast 2-3 personer från varje arbetsplats delta, varför Malmöhus Läns Landsting senare anordnade en kort datorkurs för ytterligare tre arbetstagare från varje gruppbostad.

En gång i månaden under ett halvår genomfördes så ett så kallat tvärgruppsmöte med en eller ett par deltagare från varje arbetsplats. Vid dessa möten diskuterades olika våldssituationer, hur dessa bör hanteras och andra frågor med anknytning till våld och aggression. Informationen lades sedan in i SVARNE innan nästa möte.

Denna fas av projektet avslutades med ett endagsseminarium, där ett par anställda från varje gruppbostad deltog i ett koncentrerat arbete med att utöka SVARNE's kunskapsbas.

Nästa steg i processen var att utföra en mer grundläggande utprovning av SVARNE. Den utvärdering som redan ingick i första fasen av projektet inriktade sig med nödvändighet på allt som skett inom projektets ram, och det var i vissa fall svårt att separera ut vad som hade med programmet att göra och vad som hade med utvecklingsprocessen att göra. Dessutom var de som hittills varit med i projektet ofta att betrakta som experter, vilket gjorde det svårt att utvärdera hur personal i en personalgrupp mindre van vid att hantera våld skulle använda och ha nytta av SVARNE.

För att kunna utföra en sådan utprovning gick Malmöhus Läns Landsting, tillsammans med CERTEC, in med en kompletterande ansökan till Arbetslivsfonden. Denna ansökan beslöt Arbetslivsfonden att stödja med 136 kkr. Utprovningen ledde bland annat till insikt om behovet av ett utökat nätverk samt av ett utbildningspaket.

Under hösten '95 inledde CERTEC ett utökat samarbete med Malmöhus Läns Landsting, där ett av målen var att det i Lund senast 1997 skall finnas ett resurscentrum för kunskapsöverföring inom omsorgsverksamheten i Skåne.

Med utgångspunkt i tidigare erfarenheter sattes så datornätverket SvarNet upp, och ett tvådagars utbildningspaket utvecklades. Paketet innehåller föreläsningar och övningar utgående bland annat ifrån en video med en dramatisering av berättelsen "Väckningen". Dessutom ingår ett situationsspel som används både som diskussionsunderlag och som ett verktyg att samla in fler exempel som kan användas i projektet.

Utbildningspaketet testades i december 1995 på gruppbostaden Brohult i Helsingborg med mycket gott resultat.

Under våren och sommaren 1996 genomfördes ett antal sådana utbildningar. Efter genomgången utbildning fick varje ny användargrupp ett SVARNE-program, samt anslöts till nätverket SvarNet.

Under hösten 1996 utfördes en utvärdering av projektet bestående dels av intervjuer och dels av en enkät som distribuerades till alla SVARNE-användare.

Samtidigt hade diskussioner med psykiatrin i Lund påbörjats, vilket bland annat (tillsammans med initiativ från gruppbostaden Oscarshem i Lund) ledde till starten av ett arbete kring insamlande av data för en mer statistisk analys av våldsincidenter. Den rapportblankett och det datorprogram som blivit resultatet av detta arbete går tillsammans under namnet KUBEN. En sådan analys kan användas till att se system och samband som annars kan vara svåra att finna, och således även i förlängningen leda till en vidare utveckling av SVARNE-programmet.

Under våren 1997 bearbetades det material som samlats in under utvärderingen och den aktuella rapporten skrevs. Dessutom bytte vi system för SvarNet så att det numera går att nå via Internet (det går trots detta fortfarande att ringa direkt). Den programvara vi tidigare använde, de nätverksfunktioner som finns inbyggda i Windows 3.11, hade visat sig vara ganska svår att använda. Användandet av Internet hade under tiden ökat lavinartat och de nya programmen Netscape och Internet Explorer är betydligt lättare att använda. Det blev till sist ett både nödvändigt och självklart val att byta upplägg. Det är alltså med hjälp av något av dessa program man numera når SvarNet.

Efter det att kunskapsbasen i SVARNE i princip fick sin nuvarande omfattning (i början på 1995), har programmet under projektets gång ändrat utseende en del. Med utgångspunkt i användares synpunkter och förslag har utformningen ändrats mot ett allt mer lättanvänt program. Denna utveckling har skett parallellt med det övriga projektarbetet.

Fas 1 av SVARNE-projektet avslutas med den aktuella rapporten och med en endagskonferens den 21:a maj 1997.

Till innehållsförteckning


Hur bör man gå till väga för att bygga ett "SVARNE"?

Själva expertsystemet har visat sig vara ett utmärkt verktyg när det gäller att sätta tankar i rörelse och få fram ny kunskap. Denna nya kunskap kan sedan läggas in i programmet, för att i sin tur generera ny kunskap o s v. Det har alltså visat sig bra att arbeta utifrån successiva prototyper av SVARNE. Vi har även gjort den erfarenheten att man bör arbeta med få experter när man utformar den övergripande strukturen, medan det kan vara bra med en större grupp när man skall fylla systemet med praktiska råd och erfarenheter. SVARNE hade heller inte blivit vad det är idag utan det nära samarbete vi haft med flera olika arbetsplatser.

Vår metod skulle kunna sammanfattas i följande punkter:

  • Använd expertsystemet som ett verktyg för att få fram kunskap. Se till att ha med framtida användare i arbetet. Utveckla systemet nära den verklighet det skall användas i (helst i densamma om det går). Detta är viktigt inte minst för att ni skall få ett användbart system.
  • Börja arbetet med en expert. Var noga i valet av denna expert. Det är inte bara expertens kunskap som är viktig, utan även hur de blivande användarna av systemet uppfattar honom eller henne. Det är en klar fördel om experten s a s kommer inifrån användargruppen.
  • När det finns en fungerande första prototyp - visa denna för fler experter. Om de tycker att det ni gjort hittills verkar vettigt är det dags att utöka expertgruppen. Var dock försiktig så att den inte blir för stor, det bör räcka med tre till fyra personer. I detta skede bör ni inrikta er på den övergripande struktureringen av kunskapen, och inte titta för mycket på detaljer.
  • När ni är nöjda med er struktur, ta kontakt med en ganska stor grupp experter och fyll på med exempel, råd och erfarenheter. Detta kan till exempel göras vid ett endagsseminarium där experterna sitter vid var sin dator och alla kör igenom systemet samtidigt och diskuterar.

En viktig person i sammanhanget är den så kallade kunskapsingenjören (Charlotte). Det är hon som utformar och lägger in kunskap i systemet. I SVARNE har det visat sig att just mötet mellan den matematiskt/naturvetenskapligt skolade kunskapsingenjören, och den erfarna personal som deltagit i projektet som experter, varit mycket viktigt för det slutliga resultatet. Ett annat viktigt möte har varit det mellan teknik och människor. Tekniken, i vårt fall ett expertsystem, tvingar experterna att precisera sig mer än vad de ofta annars gör. Detta leder till att den kunskap man arbetar med blir både mer välformulerad och bättre strukturerad. I och med att experten sedan ser sin kunskap i rörelse i expertsystemet kan man uppnå aha-upplevelser av en sort som det annars är svårt att åstadkomma.

För att citera Arne Svensk: 
"Jag ifrågasätter om det finns något annat sätt, som i lika hög grad som expertsystemarbetet skulle kunnat hjälpa mig till insikt i min erfarenhetskunskap. Jag upplever det som om jag klarat av att i ett språng kraftigt skärpa tydligheten i mina tankar."

Till innehållsförteckning


Hur ser SVARNE ut idag?

Själva beslutsstödsprogrammet SVARNE består idag av följande delar:

  • Ett generellt beslutsstöd med 110 regler
  • Ett eget beslutsstöd där varje användargrupp själva kan lägga in egna regler
  • En liten databas där det går att lägga in information om de berörda personerna

Varje regel är i princip utformad enligt följande mall

REGEL regelnamn 
OM 
     FRÅGA villkor att fråga om 
     OCH annat villkor 
SÅ 
     UTFÖR något att utföra 
     OCH UTFÖR något med att utföra 
     OCH slutsats

För en viss regel kan detta exempelvis se ut på följande sätt:

OM 
     personen har huvudvärk eller migrän som utlöses
     i vissa situationer 
SÅ 
     UTFÖR: 
     Ge eventuellt personen huvudvärkstablett 
     och/eller låt personen lägga sig och släck
     lampan (sömn kan hjälpa). 
     Vid migrän: 
     konsultera läkare för att få riktig 
     migränbehandling 
      ****** 
     Migrän kan kännetecknas av: 
     blekhet, symptom på illamående (vägran att 
     äta och dricka, extra salivproduktion,
     kräkningar), symptom på smärta
     (ledsenhetssymptom, gråt, skrik, oro), 
     önskemål om reducerade sinnesintryck (ljud, 
     ljus, etc). 
     OCH 
     det finns möjligen en situationsbunden
     fysiologisk förklaring

Ordet UTFÖR i en regel innebär helt enkelt att det är denna text som kommer att visas för användaren. Den sista meningen, det finns möjligen en situationsbunden fysiologisk förklaring, är ett resultat som expertsystemet använder internt för att kunna dra sina slutsatser. För användaren ger villkoret i denna regel nedanstående skärmbild (bild 1)

Skärmavbild med påståendet att Ola har migrän eller huvudvärk i vissa situationer

Bild 1. Ett villkor i en av SVARNEs regler.

där ett tryck på Ja-knappen ger, i enlighet med regeltexten, följande resultat:

Skärmavbild med förslag på bot mot migrän eller huvudvärk samt fakta

Bild 2. Ett resultat för en av SVARNEs regler. Eftersom det sällan är så att det endast finns ett enda svar som är rätt, kan man alltid fortsätta för att få fler ledtrådar.

Alla dessa regler är organiserade i ett så kallat beslutsträd. Beslutsträd har roten uppåt och löven nedåt, och i SVARNEs fall ser beslutsträdet ut såhär:

beslutsträd uppbyggt av symboler

Bild 3. En schematisk bild över beslutsträdet i SVARNE. Först delas en händelse in i "självdestruktivitet", "våld mot andra" och "våld mot saker". Under "våld mot andra" delas händelsen in i "personbundet våld", "situationsbundet våld" och "obundet våld". Personbundet innebär att det verkar finnas ett samband mellan en eller flera personer och de inträffade incidenterna, medan situationsbundet våld verkar inträffa i vissa bestämda situationer. Obundet våld är när det är svårt att se några särskilda samband i var och när det inträffar. Längst ner under varje rubrik finns till sist indelningen "fysiologiska orsaker", "sociala orsaker" och "psykologiska orsaker".

Databasen i SVARNE är för närvarande ej sökbar. Man lägger in information genom att helt enkelt klicka på rätt ruta i bilden nedan (bild 4), och sedan skriva in relevant information.

De rubriker som finns är dels Tycker omKända våldssituationer och Viktigt, och dels Språk (kommunikation), Tid (tidsuppfattning), Orsak/verkan (uppfattning av orsak/verkan), Kropp (kroppsuppfattning) och Nyhet (hur personen reagerar på förändringar i omgivningen). Vad som bör hamna under Tycker om och Kända våldssituationer säger sig nästan själv. Under Viktigt kan exempelvis mediciner eller allergier tas upp - det är en rubrik just för allmänt viktig information.

Rubrikerna Språk, Tid, Orsak/verkan, Kropp och Nyhet är sådana som utkristalliserat sig under projektets gång. Ett område som man ute på gruppbostäderna lagt mycket vikt vid är tid och tidmätning. Tid är ett mycket abstrakt begrepp, och att veta hur visarna står vid ett givet klockslag är exempelvis inte alls det samma som att veta när man skall gå hemifrån för att vara i tid på jobbet. Sedan gör inte alla våra "om en stund", "snart" eller "strax" det lättare att veta hur länge något dröjer. Tid är också en fråga om makt - den som har makt över tiden har samtidigt en väldig makt över människorna. Just därför är det väsentligt att kunskap kring tid och tidsuppfattning görs synlig för alla. Detta med synlighet gäller naturligtvis också de andra rubrikerna - en av de grundläggande tankarna med SVARNE är att kunskap och värderingar verkligen skall göras synliga.

skärmavbild av ruta där man kan skriva in personinformation

Bild 4. Här kan man lägga in information om en person i systemet. Genom att klicka på knapparna Tycker om, Kända våldssituationer och Viktigt, kan man lägga in information om vad personen tycker om, väl kända situationer som det brukar uppstå problem i samt viktig information om exempelvis allergier eller mediciner. Knapparna Språk, Tid, Orsak/verkan, Kropp och Nyhet ger möjlighet att skriva in information om kommunikation, tidsuppfattning, uppfattning av orsak/verkan, kroppsuppfattning samt hur personen reagerar på förändringar i omgivningen.

Den information som skrivs in i systemet skall vara tillgänglig för personen själv (så vitt det går) och exempelvis anhöriga. Det är viktigt att man inte glömmer att just fråga personen det gäller om det går - ofta vet han eller hon själv bäst vad som blivit fel i en viss situation. Eftersom delar av informationen trots allt kan vara känslig skyddas systemet av ett lösenord som är olika för varje arbetsplats.

Till innehållsförteckning


Hur kan man använda SVARNE?

När man hör ordet expertsystem tänker man sig ofta en situation där all kunskap finns i datorn, och användaren ganska passivt gör som han blir tillsagd. SVARNE fungerar inte på det sättet, utan bygger på en fördelning av arbete mellan dator och användare. Datorn håller reda på den övergripande strukturen och ger ledtrådar och tankestöd, medan användaren bidrar med erfarenhet och fingertoppskänsla. Detta ställer krav inte bara på systemet utan även på användaren. På grund av det problemområde som systemet behandlar, våld, är det naturligtvis inte tänkt att användas direkt i en akut situation. Istället kan systemet vara till nytta innan någonting hänt, för exempelvis information och utbildning, eller i efterhand för att hjälpa till med att få struktur på det som hänt.

Det är viktigt att ha bra rutiner för hur systemet skall användas. Såhär i efterhand kan vi se att vi borde lagt större vikt vid denna punkt. I projektet har vi till stor del överlåtit skapandet av rutiner på användarna, vilket har gått bra för vissa men inte för andra. Det hade antagligen varit bättre om vi hjälpt till mer med att ge fler konkreta exempel på hur systemet kan användas. Å andra sidan är det ofta svårt att veta detta innan systemet varit ute och använts ett tag.

Idag har vi trots allt ett antal exempel på bra sätt att använda SVARNE: 

Tankestöd / checklista

Det kanske mest självklara sättet att använda SVARNE. En person kan, genom att köra SVARNE, få en mängd påminnare, tankeställare och praktiska råd. I en lite vidare bemärkelse kan även själva strukturen i SVARNE hjälpa en erfaren användare att bättre organisera sin egen kunskap. Använt på detta sätt kan systemet även motverka det "kognitiva tunnelseende" (att fastna för en möjlig lösning, och glömma att tänka på alternativa eller kompletterande lösningar) som lätt drabbar människor i kritiska situationer. En annan välkänd tendens i vårt tänkande är att vi ofta anser att andra människor handlar som de gör för att deras personlighet är som den är (däremot förklarar vi helst vårt eget handlande utifrån faktorer i omgivningen). SVARNE som checklista påminner om en mängd viktiga yttre faktorer, och kan på så sätt bidra till att motverka denna tendens. 

Verktyg för att ta fram kunskap

Detta användningssätt har vi redan beskrivit. Det innebär att använda expertsystemet för att få fram ny kunskap kring problemområdet. 

Utbildning

Nära besläktat med detta är SVARNE som ett pedagogiskt hjälpmedel. Att visa SVARNE under en föreläsning samtidigt som man diskuterar kring programmet aktiverar auditoriet på ett sätt som vi sällan annars ser. Programmet fungerar då som ett kommunikationshjälpmedel och som ett utmärkt sätt att sätta kunskap i rörelse. En förutsättning för detta är naturligtvis att erfarenhetskunskapen finns hos åhörarna. I de fall vi visar SVARNE för andra än omsorgspersonal blir responsen inte alls densamma. Enda undantaget är när vi visar det för grupper med liknande problem, som exempelvis personal inom psykiatrisk vård. Inom parentes sagt visar detta återigen på vikten av kunskap hos användaren - det räcker helt enkelt inte med det som finns i datorn. 

Introduktion av ny personal

Ytterligare en variation på temat är att man vid introduktion av ny personal eller vikarier sätter sig vid SVARNE. Ofta introduceras ny personal genom att en erfaren person går runt med den nye/nya och berättar om vad som gäller och vad som är viktigt att veta. Detta sätt att introducera kan ha sina brister. Dels är det lätt att viktig information helt enkelt inte kommer med, och dels är det lätt att det blir mycket pratat om relativt oväsentliga ting. Det är också lätt hänt att man vid en sådan introduktion mest uppehåller sig vid problemen och missar det som är bra.

Tony Persson, som under större delen av SVARNE- projektet arbetade på gruppbostaden i Södra Munkarp, började därför använda SVARNE vid sina introduktioner. Introduktionen gick då till på så vis att Tony började med att berätta lite om SVARNE och vad det var. Sedan gick han och nykomlingen igenom programmet tillsammans. De gick igenom i princip alla alternativ och pratade kring dessa. Sedan fick den nyanställde själv sitta och prova en del. Flera av de som introducerades på detta sätt sade att detta var ett mycket bättre sätt att bli introducerad på, och dessutom kunde de gå till programmet och kolla lite även om Tony inte var där just då. Det hände även en gång att de gick in och satte sig efter det att det hänt något och den nyanställde var alldeles skärrad. I och med att de i lugn och ro kunde sitta vid datorn lyckades de bena ut vad det var som troligtvis blivit fel.

Använd på detta sätt kan man säga att datorn håller reda på dagordningen, medan den djupa erfarenhetskunskapen kommer från en erfaren människas berättelser. Expertsystemet ger också en nyanställd att själv aktivt söka kunskap. I datorn finns en innehållsförteckning som gör det möjligt att gå vidare och ställa frågor. Utan dator finns ofta inte något liknande att utgå ifrån, utan all kunskap sitter inne i huvudet på ens kollegor. En nyanställd blir då hänvisad till att vänta på att de som vet beslutar sig för att berätta. SVARNE gör också att man inte riskerar att missa viktiga punkter. 

Dokumentation

I SVARNE finns möjlighet att dokumentera viktig information kring olika personer. Denna möjlighet har också använts på alla arbetsplatser som deltagit i projektet. Däremot har det brustit en del vad gäller att hålla informationen aktuell, och just det här att kontinuerligt se till att det som står inskrivet också verkligen stämmer är något som det är viktigt att få in i vardagsrutinerna. På gruppbostaden Oscarshem i Lund sammanfattar man varje månad daganteckningarna. Själva daganteckningarna slängs sedan och det är bara sammanfattningen som sparas. En möjlig rutin skulle i ett sådant fall kunna bestå i att man samtidigt skriver in det som är relevant i SVARNE. En annan möjlighet är att en i personalen har ansvar för att informationen i SVARNE kontrolleras, och om nödvändigt uppdateras, med regelbundna intervall.

En observation (också den från Tony Persson) är att det ofta blir bättre om man sitter två tillsammans och skriver in information i SVARNE. Dels kan man hjälpas åt med formuleringar, och dels är det faktiskt ett sätt att göra användandet intressantare. 

Sitter man ensam vid datorn har man relativt snart gått igenom vad som finns, och efter en tid kan det kännas tråkigt att det aldrig händer något nytt. Att sitta två vid datorn gör att det hela tiden kan komma fram nya berättelser och ny information, vilket helt enkelt gör systemet roligare att använda

Ett problem som vi stött på är att det arbete som SVARNE kräver ofta så att säga inte ger omedelbar utdelning. Användarna måste själva upptäcka vilken nytta de kan ha av systemet för att bli riktigt motiverade att hålla informationen aktuell. Har de inte gjort det, utan redan på förhand bestämt sig för att det går bättre på annat sätt, då blir inte motivationen för att arbeta med att lägga in information särskilt stor. Trots detta har vi på många ställen sett att blotta existensen av SVARNE påverkar rutiner och arbetssätt. Detta gäller tankarna kring våld men även vikten av dokumentation. Rent muntlig introduktion har exempelvis efter SVARNE kompletterats med en skriven checklista. Själva checklistan i SVARNE innehåller 110 punkter, men dessa punkter är av ganska generell karaktär. Det finns möjlighet att i SVARNE själv lägga in egna regler till en egen checklista, men detta har visat sig svårt. Svårigheten har oftast inte legat i användningen av programmet, utan istället har det varit att verkligen strukturera det man har velat säga på egen hand som varit den stora stötestenen.

Ett argument som vi ibland hör mot SVARNE och datorer är att tiden inte skulle räcka till. I själva verket är just tidsbrist ett av de starkare argumenten för att samla mycket information och kunskap i program som exempelvis SVARNE. Väl skött kan detta i längden leda till att den tid det tar att hitta information eller att överföra kunskap minskar.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det är SVARNE som ett pedagogiskt verktyg som hittills fungerat bäst.

Till innehållsförteckning


Utbildningspaketet och SvarNet

Det har visat sig att det behövs en ganska grundlig introduktion för att SVARNE skall ge bra resultat. Dessutom blir en sådan introduktion i sig själv en utbildning som ger många nya tankar och idéer. Idag finns det ett två dagar långt utbildningspaket kring SVARNE. I detta ingår föreläsningar, en videofilm som bygger på en verklig händelse (Väckningen, Appendix III), gruppövningar och en introduktion till SVARNE och nätverket SvarNet. De fem användagrupper som hittills deltagit i utbildningspaket har gett det mycket gott betyg. För att utbildningspaketet och därmed SVARNE skall ge bra resultat krävs det dock att de som deltar har fått grundläggande datorutbildning - detta ingår inte i själva utbildningspaketet.

Under projektets gång blev behovet av ett nätverk allt mer uppenbart. Framför allt syntes detta under utvärderingen 1995. Detta ledde till startandet av SvarNet, som från början var ett slutet nätverk. I början användes det en del, men stördes mer och mer av tekniska problem och datortrassel. Vi beslutade då att byta system så att SvarNet skulle bli tillgänglig via nätet. För att inte överge de användare som inte har internet-abonnemang är det fortfarande möjligt att ringa upp direkt till vår server, även om man då inte kan komma vidare ut på nätet. På Svarnet skall finnas dels program att plocka hem, intressanta artiklar, recept och annan information samt möjligheter att delta i öppna och slutna diskussionsgrupper. SvarNet är tänkt att ge de ofta små och ganska isolerade enheterna inom omsorgen betydligt bättre möjligheter att få kontakt med varandra.

Till innehållsförteckning


Tekniken - problem och möjligheter

Att introducera SVARNE på en arbetsplats har i många fall även inneburit att introducera en dator. Det har visat sig vara viktigt att det åtminstone finns en datorkunnig person lätt tillgänglig, helst i personalgruppen, för att detta skall gå bra. Ett riktigt lyft kan det dessutom bli om alla i personalen går en kortare datorutbildning. Då kan det till och med gå som på Nimbusgården i Lund, där det händer att folk kommer innan de skall börja arbeta bara för att kunna jobba lite med datorn. Saknas tillgång till den datorkunniga som kan fixa till när det händer konstiga saker, när filer försvinner eller när man bara behöver hjälp med exempelvis att spara det man gjort på rätt ställe, behövs betydligt mer utbildning för att allt skall fungera tillfredsställande.

Det behövs alltså:

  • grundläggande utbildning
  • snabb hjälp
  • tillgång till service

Annars blir problem med tekniken lätt något som helt överskuggar de positiva resultat som SVARNE annars kan ge.

Samtidigt är tekniken, när den fungerar, ett kraftfullt verktyg när det gäller att göra exempelvis kunskap synlig och sätta tankar i rörelse. På något sätt provocerar (i positiv mening) tekniken oss på ett sätt som vanlig skriven text sällan lyckas med. Att börja arbeta med teknik/datorer kan vara ett sätt att underlätta spridandet av kunskap, samtidigt som den kunskap som finns också blir mer synlig också för dem som har den. Att arbeta med ett datorbaserat beslutsstöd kan alltså ha följande fördelar:

  • kunskap och information blir synlig för alla
  • man tvingas strukturera erfarenhetskunskap
  • kunskap och information finns samlad och dessutom blir lättare tillgänglig
  • kunskap och information kan, på ett enkelt sätt, spridas till ett stort antal personer

Datorn är naturligtvis inte den allena saliggörande lösningen, men den utgör ett viktigt verktyg som inte bör glömmas bort.

Till innehållsförteckning


Sammanfattning

SVARNE visar att det är möjligt att använda sig av expertsystem för att överföra också sådan kunskap som finns inom omsorgen. Expertsystemet SVARNE har visat sig vara ett verksamt pedagogiskt hjälpmedel som är bra på att sätta tankar i rörelse och få människor att delvis tänka i nya banor. SVARNE har även lyft fram behovet av dokumentation, och lett till utvecklingen av bland annat Minningar, KUBEN och Fråga Freja. Andra projekt inom bland annat omsorg och psykiatri ligger ännu i sin linda.

SVARNE har varit särskilt verksamt i två olika sammanhang

  • för kunskapsöverföring till nybörjare - vikarier, nyanställda etc. I denna situation har man direkt nytta av informationen i SVARNE.
  • för strukturering och synliggörande av kunskap hos erfaren personal. Denna process upplevs som mycket givande av de inblandade.

SVARNE har hittills mottagits mycket positivt, ja nästan översvallande, av alla arbetsgrupper vi mött. Det finns säkert flera anledningar till detta, men några punkter av vikt kan vara de följande:

  • vi har först presenterat Svarne och tankarna bakom Svarne för hela arbetsgruppen
  • vi fokuserar inte på tekniken, utan vad man skall ha den till
  • vi koncentrerar oss på ett avgränsat område
  • vi har med oss Arne Svensk, som ju själv arbetat länge inom omsorgen - projektet kommer så att säga inifrån de egna leden
  • vi tar upp och tar på allvar ett svårt problemområde - "äntligen är det någon som lyssnar på oss", som några av deltagarna uttryckte det

En av de kanske viktigaste resultaten av SVARNE så här långt är att de som deltagit säger sig ha börjat tänka på nya orsaker till våld tack vare projektet. Framför allt gäller detta fysisk smärta som anledning till våld. Att detta är något som ofta inte uppmärksammas tillräckligt visas till exempel av det faktum att det är omkring 10% av befolkningen i stort som har diagnosticerad migrän. Under hela projektet har vi inte träffat någon som arbetar inom omsorgen som ens har hört talas om att en utvecklingsstörd person skulle ha fått motsvarande diagnos. Dessutom har vi mött exempel på hur det tagit lång tid innan tandvärk, öroninflammationer, urinvägsinfektioner och till och med öppna sår blivit upptäckta.

Utvecklingen av SVARNE kommer nu att gå vidare framförallt via SvarNet. Adressen dit är svarnet.certec.lth.se. (Länk inte längre aktiv, reds. anm.) Vi ses där!

Vi vill slutligen passa på att tacka alla som hjälpt oss att göra SVARNE till vad det är idag. Vi vill särskilt tacka Bodil Jönsson, CERTEC, men även personal och föreståndare vid gruppbostäderna Södra Munkarp, Oscarshem, Malörten, Blåsippan, Drottningen, Nimbusgården, Gråsparvsvägen och Brohultsvägen. Vi vill också tacka för det stöd som vi fått från Utvecklingsnämnden vid Malmöhus Läns Landsting. 

Till innehållsförteckning


Appendix I. Enkäter och utvärderingar 1993-96.

Vår första enkät

I samband med att vi placerade ut de sex datorerna 1994 försökte vi också skapa oss en uppfattning om hur det såg ut på de olika arbetsplatserna genom en enkät kring vilka som bodde på respektive gruppbostad, hur stora problemen med våld var och hur man själv såg på sig och sitt arbete. Eftersom vi lovade att inte offentliggöra svaren, skall vi bara här kort redovisa några generella observationer.

En sådan var att det verkade skilja sig ganska mycket mellan olika enheter vad man ansåg vara allvarligt och vad som ansågs mindre allvarligt. På några ställen var det i princip bara en person som stod för merparten av incidenterna, medan det på andra nästan kunde vara vem som helst. En annan faktor som skilde var sammansättningen av personalgruppen. Det fanns grupper som var blandade både med avseende på kön och ålder, och det fanns de som var ganska homogena (mest yngre kvinnor).

Det kanske intressantaste resultatet av denna enkät var trots allt att mer än hälften av de som deltagit i projektet skulle vilja sluta sina anställningar för att i första hand vidareutbilda sig. Det som var lite anmärkningsvärt var att i princip alla dessa personer trivdes bra med sina arbetskamrater, tyckte om sitt arbete och tyckte att de kom väl överens med de som bodde i gruppbostaden. Allt var alltså bara bra, bra, bra, och trots detta ville de sluta. Vår tolkning av detta är att det beror på att de känner ett behov av att utveckla sig - de vill skaffa sig mer kunskap inom området för att sedan kunna komma tillbaka på en högre kompetensnivå. 

Till innehållsförteckning


Enkät nummer två

Efter det första året med SVARNE (men innan det avslutande endagsseminariet) skickade vi ut en enkät med följande frågor:

Nedan följer de svar vi fick in i en något omarbetad och redigerad form. Alla "vet ej" är strukna (de var inte många men de fanns). Svaren är inte grupperade efter arbetsplats, och där det har behövts är de dessutom avidentifierade. 

Till innehållsförteckning


Vad är det med SVARNE-projektet som varit bra?

Ideen är lysande. Första mötet med Arne och Charlotte var positivt, Arnes föreläsning mycket bra, man fick en tankeställare - våldssituationer som man själv tycker är bagateller är egentligen allvarligare än dom är, man ska ta alla sådana situationer på allvar. Idéen är bra. Det får en att konkret tänka efter hur man gör i olika våldssituationer. Att det existerar våld inom vården har nu kanske blivit mer uppmärksammat och att det då med SVARNE t.om. skulle kunna gå att hitta nån "lösning" till våldet. Att vår kunskap kommit fram och att vi har fått tänka efter längre än bara här och nu. Att våldet som finns uppmärksammats och som vi tyvärr många gånger tar som självklart, eftersom det förväntas av ansvariga att vi klarar denna arbetssituation. Stimulans för sitt arbete att vara med i projektet. Samla kunskap/ökad kunskap - kvalitetshöjning. Ett sätt att öka intresset för vår verksamhet både utanför och i den.

Att man tar våldet inom omsorgen på allvar. Andra kanske får upp ögonen för det och stöttar mer. Frågeställningarna gör att man får vidare syn på vad som kan vara orsak till våldet. Att man öppnar ögonen och är lyhörd för saker man kanske inte tänker på i första hand. Att man "tvingar" sig själv att tänka igenom hur man arbetar och se på vad man kan förändra till det bättre. Det är lätt att dokumentera. Man går igenom händelserna igen. Beslutsstödet på SVARNE-projektet. Dokumentera händelser, situationer. Upplyst om våldet. Att man ska gå igenom händelsen. Att man tvingas tänka lite längre. Beslutsstödet på SVARNEprogrammet. Det har varit bra för att man fått hjälp att tänka i nya banor (3 personer).

Har inte arbetat med SVARNE så mycket att jag tycker mig ha en uppfattning. Man kan väl säga att det varit bra när har det hänt något och man inte kan komma på något svar eller varför - då har man kunnat få tips och råd. Om ett tag när man är inkörd på det mer så tror jag att det kan vara till stor hjälp. Jag har ej använt SVARNE så jag kan ej svara på dessa frågor. jag blev mycket besviken på det första gången jag arbetade med det och därför har jag ej använt SVARNE. 

Till innehållsförteckning


Vad har du saknat i projektet?

Vi har saknat mer datalära eftersom inte alla har intresse eller suttit vid en dator. Eventuellt också mer påtryckning från Arne och Charlotte under projektets gång. Mer besök av Arne och Charlotte (4 personer).

Mer helhet. Hur det skall användas mer konkret. Fler realistiska alternativa orsaker/anledningar. Det känns snopet att knappa in ett helt händelseförlopp och få till svar ge honom en huvudvärkstablett eller uppsök doktorn.

Mer utbildning, mer tid. Handledning (8 personer). Fler frågor och "vinklingar" (2 personer). Alternativet "njae", "kanske" och "vet inte". Att datorn inte drar slutsatser av information. XX kan ju faktiskt utöva samma sorts våld på 10 olika sätt.

Dynamik och engagemang bland berörda - lite mer jädraranamma. 

Till innehållsförteckning


Känner du att SVARNE (även t.ex diskussioner runt SVARNE) på något vis har påverkat ditt sätt att tänka vad det gäller våld/hantering av våld (och isåfall hur)?

Vi har blivit mer uppmärksamma på våldssituationer i vardagen. Vi skriver fler skadeanmälningar samt fler tillbudsanmälningar. Att man ser fler orsaker till våldet och tips om hur man kan hantera det utifrån vilken orsak som ligger bakom. Att man ser våldet mer som ett sätt att kommunicera. Det har gjort att man tänker efter mer. Att det finns mer än en väg att tackla en situation där våld förekommer. Jag tänker på alternativa lösningar. Ja. Man tänker mer varför? Efter vålds- och orosmoment med omsorgstagarna har man bättre följt upp vålds- och orosmoment. Har följt upp mera kring våldet.

Nej, inte så mycket än men visst har man tänkt efter lite mer ibland. Nej. Vi undviker våld så mycket det går utan att vi behöver ändra strukturen och rutinerna. Man får inte använda våld för att få sin vilja igenom.

I och med att man har börjat prata om våld mycket mer och fått hjälp att komma vidare, nya sätt att tänka, känns det inte så skrämmande. Man har blivit mer positiv till nya idéer. I diskussionen kring SVARNE har man känt att våld är en vardaglig företeelse, inte bara hos oss utan i hög utsträckning i allmänhet. Att alldeles oavsett hjälpmedel, kunskap och insikt står man i regel maktlös inför våldet eftersom våld ofta sker utan någon "konkret" orsak. Vad är våld och vad är "uttryck för aggression"? En spark på benet måste kanske accepteras i vissa situationer. Har även före SVARNE försökt analysera våldssituationer med tron att det så gott som alltid finns en bakomliggande orsak. 3 ord som är bra är: Nyfikenhet - Förståelse - Hanterbarhet.

Själva programmet känns fortfarande tunt och det är svårt att känna att det ger något. Det går att använda det som en påminnare/väckarklocka, men att man sedan själv får strukturera tankarna och idéerna. Alla diskussioner har tillfört mer förståelse och ökad kunskap. 

Till innehållsförteckning


Skulle du vilja använda SVARNE-programmet i framtiden, och hur skulle du isåfall vilja använda det?

Ja, jag skulle vilja använda programmet, men vid tillfälle när vi har nyanställda, vikarier, praktikanter mm, man skall kunna sätta sig ner vid datorn och gå igenom var och en som bor på stället i lugn och ro. Det beror också på vilken arbetsplats jag arbetar på - här blir det som jag skrivit tidigare, men på en annan gruppbostad där jag inte känner dom boende och personal lika väl som här kan jag mycket väl tänka mig att använda det som beslutsstöd - alla jobbar ju så olika. Som hjälp när vi får vikarier, ny personal, elever osv. + som tankestöd. Ja, även med boende utan våldsproblem. Ja, skulle vilja använda det till alla boende.

Ja, som ett hjälpmedel i vardagen. Jag skulle vilja använda programmet framöver, gärna att varje personal har program för sig själv så att man kan se hur man har gjort tidigare och om det kanske är just mej omsorgstagaren reagerar över i vissa situationer. Ja. Jag skulle använda det till att skriva fakta och statistik, när man gör beteendeanalys och beslut och utvärdering. Jag kan inte datorn till 100% men jag försöker för det mesta använda SVARNE när någon svår konflikt med en elev har inträffat. Har inte använt SVARNE så mycket eftersom jag jobbar natten.

Mer samarbete med andra gruppbostäder, få hjälp vid olika våldssituationer och utbyta erfarenheter. Få tips och ideer på olika förhållningssätt i olika våldssituationer. Samarbete med andra gruppbost. Få hjälp och tips vid olika vålds och orossituationer. Mer som en dokumenthandläggning. Att på längre perspektiv även kunna ta hjälp av andra gruppbostäder vid vålds och orosmoment.

Ja, när det kommit SVARNE 5 på marknaden - SVARNE idag är alldeles för lätt. Ja om det blir något bra av det. Att användas som rådgivning och idébank. Jag ser SVARNE som ett hjälpmedel för att analysera och hitta orsaker. Ju duktigare man blir, och därmed kan förebygga våld, måste samtidigt nya vinklar hittas så länge våldet finns kvar. Dvs nya fakta i programmet => nya "utför". Ja, med en bra version skulle programmet kunna vara ett grundläggande verktyg och kunskapskälla vid hantering av våld. Användbar även vid introduktion. För SVARNES framtid är det viktigt att en förändringsprocess fortsätter.

Till innehållsförteckning


Har du redan idag haft nytta av SVARNE-programmet, och isåfall hur?

Nej inte som beslutsstöd, ja som informationskälla. Frågeställningarna om ex sjukdomar som orsak till våldet. Inte direkt, men själva tanken med programmet får en som sagt att leta anledningar. Lite grann, men tyvärr har man inte haft så mycket tid till det.

Ja, genom beslutsstödet (3 personer). När man använder SVARNE så får man hjälp med ev åtgärder och så tänker men till lite extra. Jag klarar lättare att handskas med våldet nu än tidigare. Man diskuterar också mer i arbetsgruppen.

Nej (5 personer).

Nya tankebanor - nya sätt att agera. Trädets förgreningar: vilken uppdelning är den optimala? Vilken orsak är vanligast osv.? Ex. skall tidsuppfattning vara en förgrening eller en "orsak" under. Vid introduktion - nyanställning. Som en påminnare om bakomliggande orsaker. 

Till innehållsförteckning


Hur använder ni datorn idag?

Vi använder word 6.0 väldigt mycket, som telefonbok, skriver ut medicinlistor samt använder den som skrivmaskin. Till ordbehandling (2 personer). Vi använder den till att skriva månadsrapporter och dylikt. Ordbehandling och pictogram, bilder, SVARNE. Förutom SVARNE skriver vi mkt på datorn. All dokumentation: månadsberättelser, handledningsprotokoll, brev, inbjudan till julfest(!). Skrivmaskin. Dokumentationssamlare. Pictogrambilder.

Går igenom SVARNE då och då i mån av tid. Att skriva om möte etc. Vi har ofta inte tid eller möjlighet att sätta oss ner vid datorn i samband med ett utbrott. Istället gör vi det när vi får tid över och då blir det ganska fel. Mest spelen + skriva in information från tex konferenser. Dels SVARNE, dels skriva ut en massa grejor (möten, protokoll mm). Skriva ut protokoll från div möten på vår arbetsplats. Spel.

Utskrifter, scheman mm. Vi håller fortfarande på att lära oss datorn! Varje dag som en sorts extra "trygghet". Jag använder SVARNE och försöker prova andra program som även finns på datorn tex att skriva brev mm. Vi håller fortfarande på att lära oss använda själva datorn. Dagligen, vi håller på att lära oss datorn (2 personer). Det är olika mycket till att skriva med, göra scheman etc. 

Till innehållsförteckning


Vad är det som ändrats hos er iochmed att ni fått en dator?

All information koncentrerad till ett ställe. Det har blivit lättare att dokumentera händelser och man följer bättre upp situationer kring våldet. Tryggheten, vi upplever oss tryggare i vår i vissa fall utsatta situation. Man försöker komma underfund med varför en konflikt uppstår. Så när man lägger stor vikt vid det så minskar en del konflikter som kan uppstå för att man har hittat ett mönster genom att jag skrivit upp och sparat när konflikten inträffat. Det har blivit lättare att dokumentera eventuella händelser. Berätta för vikarier och elever vad vi gör och vem dom boende är. Det är lättare att ha all dokumentation på en diskett. Till det administrativa arbetet används datorn. Tillgängligheten, ökad dokumentation, vilket vi tycker är viktigt. Proffsigheten ökar!! Dokumentationsbiten, som är en stor bit, är mer lätthanterlig.

Det är kul att få chansen att vara med i ett sådant projekt. Man känner att det händer något, andra har samma problem som vi. Det känns lite "proffsigt" och man känner att man är på gång. Vi för in information om våra elever, antecknar + inf. från personalkonferenser. En del pappersarbete blir numera skrivet på datan. Slipper skriva ut protokoll för hand.

Inget (2 personer).

Det har blivit roligare att skriva och man har fått större överblick över det som skrivs in. Arbetet har blivit roligare. Lättare att hålla reda på olika saker. Arbetet har blivit lättare och roligare.

Natten känns ej så lång. 

Till innehållsförteckning


Utvärdering 1995

Under februari - juni 1995 utfördes en utvärdering av SVARNE på en gruppbostad som tidigare inte hade haft någon kontakt med projektet. Avsikten var att se vad som fungerade och vad som saknades för att programmet skulle kunna spridas till nya arbetsplatser. Utvärderingen gjordes i samarbete med Bertil Harriman, Institutionen för Informatik, Lunds Universitet.

Utvärderingen gick till så att all personal först intervjuades, sedan hade Arne Svensk och Charlotte Magnusson en introduktion till projektet och SVARNE under en dag och dessutom fick personalen gå en två dagar lång datorkurs, som tyvärr i efterhand visade sig ha utfallit mindre väl.

Datorprogrammet SVARNE visade sig fungera bra redan efter en ganska kort introduktion (gäller även datorovana personer). Det är två faktorer som visat sig viktiga i detta sammanhang : dels att själva programmet är enkelt att använda, men också att programmet har ett tydligt ändamål - man använder SVARNE för att dokumentera information kring våldssituationer och för att få ordning på sina tankar kring dessa situationer. Att programmet har ett klart uttalat användningsområde ökar både intresset och motivationen vilket gör det lättare att komma över den första osäkerhetströskeln.

Vad gäller övrig datoranvändning skulle det behövts mer utbildning än de två dagar som ingick i utvärderingen. Generellt bör man räkna med en längre kurstid, gärna med lite avstånd mellan kurstillfällena för att det skall få sjunka in och man skall hinna öva själv, där man dessutom har "läxor" att göra till nästa gång.

Det är även viktigt att man inom gruppen drar nytta av den resurs som de redan datorkunniga utgör (i de flesta grupper finns någon eller några sådana). För de riktigt ovana och osäkra visade sig ett informellt besök av Charlotte där endast de tre minst datorkunniga var närvarande vara mycket lyckat. Charlotte satt mest i bakrunden medan de tre i tur och ordning provade på SVARNE, vilket gav en trygghet så att de vågade prova sådant de kanske inte annars vågat prova. Vid detta tillfälle koncentrerade man sig dessutom på användningen av ett program istället för att försöka täcka in så mycket som möjligt.

Den oftast återkommande frågan/ vanligaste rädslan hos de datorovana användarna i utvärderingen var om saker man skrivit in verkligen fanns kvar. Det är alltså viktigt att man vid en datorutbildning knuten till SVARNE använder detta som utgångspunkt. För de datorovana användarna bör man dessutom arbeta i en liten grupp där alla står på ungefär samma nivå, samt börja med att koncentrera sig på användningen av ett program.

Under utvärderingen har behovet av kontakter med andra gruppbostäder/enheter blivit allt mer synligt. Till skillnad från den första projektfasen där det förekom möten och där man besökte varandras arbetsplatser var våra utvärderare mycket mer isolerade. Detta gjorde behovet av någon form av omsorgsnätverk tydligt.

Även i utvärderingsgruppen har Svarne och datorn mottagits mycket positivt. Det finns säkerligen flera skäl till detta, men några faktorer som kan inverka är att vi har först presenterat Svarne och tankarna bakom Svarne för hela arbetsgruppen, att vi inte fokuserar på tekniken, utan på vad man skall ha den till, att vi koncentrerar oss på ett avgränsat område, att vi har med oss Arne Svensk, som ju själv arbetat länge inom omsorgen och slutligen att

vi tar upp och tar på allvar ett svårt problemområde - "äntligen är det någon som lyssnar på oss", som några av deltagarna uttryckte det.

Sammanfattningsvis kan man säga att utvärderingen gav följande resultat:

SVARNE fungerar också i en grupp utanför "utvecklingsgruppen". SVARNE bör inte spridas bara genom att man distribuerar disketter, utan det krävs både seminarier kring våld och informationshantering (bakgrunden till SVARNE) samt grundläggande datorutbildning. För att SVARNE skall leva vidare krävs dessutom att ett personligt nätverk skapas, och för att underlätta detta, insamlande och spridning av information samt vidare utveckling av SVARNE, även ett datornätverk. Dessutom krävs en kontinuerlig utveckling av kunskap i och kring systemet så att man inte känner att det "tar slut". Detta skulle exempelvis kunna åstadkommas genom att använda datornätverket, eller genom seminarier och studiebesök. 

Till innehållsförteckning


Utvärdering 1996

Under hösten 1996 genomfördes en utvärdering av fas 1 av SVARNE-projektet. Utvärderingen bestod av två delar. Den ena innebar att Charlotte Magnusson reste runt till alla de deltagande arbetsplatserna för att se hur datorn användes och vad som fanns i den samt för att genomföra en kort intervju. Den andra delen av utvärderingen bestod i en ganska omfattande enkät som distribuerades till alla de olika arbetsplatserna. 

Besöken
Enkäten
Kommentarer från enkäterna

Till innehållsförteckning


Besöken

Totalt besöktes 9 av de totalt 12 arbetsplatserna. En föll bort på grund av en hastig omorganisation, en väntade på mer introduktion för att kunna börja använda SVARNE och på en var de tveksamma till om de behövde använda SVARNE. De två sista hade omstrukturerats till viss del så att de som från början skulle varit med från det sista stället numera befann sig på den första arbetsplatsen.

Första intrycket av besöken var det positiva konstaterandet att datorn faktiskt användes överallt. På flera arbetsplatser fanns det dessutom mer än en dator, eftersom en del utvecklingsstörda elever eller boende hade egna datorer. Också hos flera ställen som bara hade sin enda SVARNE-dator användes denna även av utvecklingsstörda personer. Den vanligaste placeringen av datorn var i ett personalrum.

Som de flesta andra datoranvändare tyckte alla att de hade ont om plats i datorn. De som hade minst ledig plats hade 23 MB ledigt diskutrymme. Överlag verkade det vara ganska god ordning i de flesta datorerna. Rutinerna kring datorn varierade, en arbetsplats sparade allt på diskett och hade i princip bara program i datorn (vilket naturligtvis är bra även ur säkerhetssynpunkt), men på de flesta andra sparades en hel del dokument på hårddisken. Tre ställen hade särskild antivirusprogramvara.

På tre av arbetsplatserna använder "alla" datorn, på övriga varierar användarantalet mellan 2 och 12. Ett intryck av rundresan var att flera arbetsplatser skulle behöva hjälp / bra exempel att utgå ifrån för att skapa bra rutiner kring sitt allmänna datoranvändande (detta intryck förstärks av enkätsvaren där det egentligen bara är på en arbetsplats som man är någorlunda nöjd med sina datorrutiner). Sådana exempel skulle kunna vara det redan nämnda sättet att spara all information till diskett, eller att man varje månad sammanfattar och sparar daganteckningarna på ett bestämt ställe (detta kan man naturligtvis göra även utan dator, och det görs också redan på många ställen både med och utan dator). Vikten av minst en datorkunnig person på arbetsplatsen framstår också allt tydligare.

Vad gäller SVARNE så är det endast en arbetsplats som explicit säger sig inte alls använda det. Övriga använder det mer eller mindre. Många framhåller vikten av tankarna i SVARNE och att det som kanske känts viktigast har varit just de nya tankar man fått. Det är bara på ett ställe som man mer regelbundet använt SVARNE vid introduktion av ny personal, även om ett par andra ställen säger sig i viss mån ha använt det på detta sätt. SVARNE har alltså hittills fungerat huvudsakligen som ett pedagogiskt hjälpmedel, och för att det skall fungera praktiskt i den dagliga verksamheten krävs troligtvis även här exempel på bra rutiner. För att inse styrkan hos SVARNE för personalintroduktion måste man dels ha aktuell information inlagd (skulle till exempel kunna läggas in i samband med att man gör sina månatliga sammanfattningar) och dels måste man faktiskt prova att använda det själv i just denna situation.

SVARNE har alltså hittills främst visat sig användbart på följande sätt:

  • Tankarna bakom och den struktur som finns i programmet har varit användbara
  • Det har använts vid introduktion av ny personal
  • Att köra beslutsstödet / checklistan har varit användbart (detta sätt att använda programmet har dock minskat i takt med att användaren lärt sig det som finns i SVARNE)

På alla ställen har man lagt in personinformation, och på fyra ställen fanns även egna regler inlagda. Ett ställe hade formaterat om hårddisken, så eventuellt är det fem ställen som lagt in egna regler. Två av de ställen som inte hade lagt in regler hade precis börjat använda SVARNE och höll på med att lägga in information i systemet.

För övrigt används datorn till att skriva på, att skriva rapporter, skriva ut pictogrambilder, skriva scheman, måltidslistor, spela spel, protokoll, kallelser och som sagt på flera ställen även till exempelvis spel och träningsprogram för utvecklingsstörda personer.

Några olika förhållningsorder kring datoranvändandet:

  • Pilla bara - blir det fel fixar jag det!
  • Spara alltid det du gjort på diskett.
  • Sätt er ner och skriv! Gör vad ni vill men TÖM INTE papperskorgen!
  • Försök bara - och fråga mig. Kan inte jag får vi ta hjälp utifrån.
  • Datorn skall användas i arbetet och inte för privat bruk.
  • Jag fixar om det blir fel.
  • Rota inte runt i den i onödan.

Några problem har uppstått i samband med datoranvändandet:

  • Lyckades med att formatera hårddisken. Har varit inne och ändrat i alla ini-filer, och lagt in saker i autostart (den är numera borttagen).
  • Svårt att spara vad man gjort och sedan hitta det.
  • SVARNE var borta ett tag.
  • När man sparar word-dokument som något annat än *.doc är de svåra att hitta.
  • Ljudet borta (sladden satt fel).
  • Internt modem som inte funkar. Flexi-board som inte funkar.
  • Varje gång man startar datorn ser det annorlunda ut (färger, var ikoner finns etc). Många är bra på att ställa till det, men ingen kan rätta till om det blir fel.
  • Lagt in alla program i autostart. Suddat config.sys och autoexec.bat.

Fem ställen klarar rimliga problem själva. Övriga måste på något sätt få hjälp utifrån, vilket tenderar att ta tid. Det gör också att folk drar sig för att använda datorn - har man gjort något som det tagit lång tid att få rätt på så drar man sig för att försöka igen.

Vad gäller SvarNet har personer från fem arbetsplatser varit inne. Tre har hämtat artiklar och recept. Tyvärr har tekniska problem med servern stört användandet i ganska hög grad.

Till sist några spridda kommentarer:

  • Lyftet kom när hela personalgruppen fick gå en tvådagars datorutbildning.
  • Skulle vilja ha sökbara daganteckningar.
  • Personen som var grunden till SVARNE-deltagandet är numera en helt annan människa tack vare TEACCH.
  • Och så ändrar de på ikoner så att man inte hittar något - när man är ovan skall det se likadant ut varje gång!
  • Folk kommer innan arbetstid för att jobba med datorn.
  • Nu dokumenteras mycket mer.
  • Försökt och försökt få utbildning, men inte fått.

Sammanfattningsvis är det många som säger sig ha fått nya tankar tack vare SVARNE-projektet. Den strukturering som projektet inneburit, samt att vikten av dokumentation betonats har också upplevts som positiva. Vad som saknas är ofta bra rutiner kring det praktiska datoranvändandet. Dessutom har det blivit alltmer uppenbart hur viktigt det är att det finns minst en ordentligt datorkunnig person i arbetsgruppen. Bara en sådan person finns kan det räcka med ganska kort datorutbildning för övriga, även om det blir bäst om alla i personalgruppen får delta. Saknas däremot denna person behövs betydligt mer datorutbildning för att datoranvändandet skall fungera bra. 

Till innehållsförteckning


Enkäten

Det första som slår en när man läser igenom enkätsvaren är att kommunikationen inom en arbetsplats ofta verkar fungera ganska dåligt. Exempelvis är det bara den som själv använt SvarNet som vet om det, och det verkar till och med ofta vara så att det bara är de som själva använt SVARNE vid personalintroduktion som känner till att de gjort det. Det är också andra svar som inte riktigt stämmer, exempelvis kan samma person säga att han/hon inte fått någon datorutbildning men att den han/hon fått var för kort. Svaren till påståendet "Jag är inte intresserad av att använda SVARNE-programmet" verkar heller inte riktigt stämma - kanske har den missupfattats. Det händer nämligen att man instämmer med den och sedan i kommentarer talar om hur intressant man tycker att SVARNE är.

Totalt fick vi in 32 svar från 7 olika arbetsplatser. Det är dessutom olika många som svarat från respektive arbetsplats. Detta gör att resultaten måste behandlas med viss försiktighet, men några stora drag går dock att se.

För det första har datorkunnandet ökat som en konsekvens av projektet, vilket syns i tabell 1.

UppgiftFöreEfter 
skriva text1627 
spara till fil1321 
rita bilder1018 
starta om datorn311 
hantera filer816 
kan sökvägar29
kan fixa fel2
kan programmera0

Tabell 1. Vilka uppgifter som man klarar av att utföra på en dator.

När det gäller helhetsbilden är det tydligaste resultatet att man säger sig tänka på fler orsaker till våld tack vare SVARNE-projektet (bild I-1).

Svaren på de generella påståendena "vi..." skiljer sig åt ganska mycket också inom en och samma personalgrupp. Vilket svaret blir beror naturligtvis på hur man hanterade dessa frågor tidigare. Det finns dessutom en naturlig bias åt höger i bild 1 - det krävs en hel del självkännedom för att erkänna eventuella tidigare brister. Trots detta så ger dessa svar, tillsammans med de skrivna kommentarerna, en tydlig indikation om vilket användbart pedagogiskt hjälpmedel SVARNE är. SVARNE ger en nya tankar, man tänker på nya orsaker, får en bättre struktur att passa i händelser i etc. Det är intressant att notera att flera av de som svarar att deras dokumentation inte påverkats av SVARNE, samtidigt i kommentarerna skriver att det som är bra med SVARNE är just att man fokuserar på vikten av dokumentation. 

stapeldiagram

Bild I-1. Svaren till påståendena "Jag tycker att vi börjat dokumentera mer sedan vi kom med i SVARNE-projektet", "Jag tycker vi har blivit mer systematiska i samband med våld i och med SVARNE", "SVARNE-projektet har gjort att jag tänker på nya orsaker till våld (t ex smärta)", "SVARNE-projektet har gjort att jag har blivit bättre på att hantera våldssituationer" och "Vår information till nyanställda har förbättrats i och med SVARNE".

Ett annat resultat är den ganska tydliga koppling man kan se mellan graden av datorutbildning/datorkunnande och den effekt SVARNE-projektet gett (bild I-2).

stapeldiagram

Bild I-2. Skillnader i svaren på påståendet "SVARNE-projektet har gjort att jag tänker på nya orsaker till våld (t ex smärta)" mellan tre olika arbetsplatser. Arbetsplats 1 har tillgång till en datorkunnig person och tre i personalen har gått en två dagar lång datorutbildning. Arbetsplats 2 har inte tillgång till någon datorkunnig person och tre i personalen har gått en två dagar lång datorutbildning. På arbetsplats 3 gick hela personalen en datorutbildning som var en vecka lång. På arbetsplats 4 finns flera som kan datorn, och tre har dessutom gått en två dagar långa datorutbildningen. Arbetsplats 1,2 och 4 har varit med från början i projektet, och framför allt 1 och 4 har varit aktiva när det gäller att bygga upp den kunskap som finns i systemet.

 

Även om det troligtvis finns andra orsaker som samverkar, så indikerar bild 2 vikten både av tillgång till minst en datorkunnig person, och av datorutbildning. Saknas datorkunnandet, och man bara får lite datorutbildning ger inte SVARNE-projektet alls de resultat man annars kan nå. Detta poängteras ytterligare om man jämför bild I-3 och bild I-1.

stapeldiagram

Bild I-3. Samma som bild I-1 men utan arbetsplats 2.

Det är intressant att notera att det inte går att se några särskilda skillnader mellan män och kvinnor i enkäten. Möjligtvis skulle det vara att de fyra som inte vill vara med om det blir en fortsättning av projektet alla är män, medan det är två kvinnor som inte vet (övriga 21 som svarat på denna fråga svarar ja), men det är en så liten skillnad att den knappast är signifikant. Som ett kuriosum kan nämnas att den person som i enkäterna var mest negativ till datoranvändning faktiskt var en man.

Däremot kan man se vissa skillnader mellan olika arbetsplatser. En sådan är om man använder SVARNE vid introduktion av ny personal (bild I-4).

stapeldiagram

Bild I-4. Hur svaren på "Vår information till nyanställda har förbättrats i och med SVARNE" fördelas mellan olika arbetsplatser.

Bild 4.

Det är huvudsakligen arbetsplats 1 och 4 som använt SVARNE för introduktion av nyanställda. På arbetsplats 4 sade sig nyanställda inte ha blivit introducerade till SVARNE, medan de som introducerat sade att det hade de visst blivit. Ibland kan det dessutom vara svårt att skilja ut tankarna kring SVARNE från projektet självt, vilket säkert kan göra att den som introducerar tänker "SVARNE" medan den som blir introducerad inte gör samma koppling.

Andra resultat är att 17 personer helt håller med om att det är roligt att använda datorn (2 instämmer delvis, 2 varken rätt eller fel, 5 tveksam and 2 instämmer inte alls). Det är endast två arbetsplatser som är någorlunda nöjda med sina datorrutiner, övriga är mer eller mindre missnöjda. Ett vanligt klagomål är att det är svårt att få tid för att sitta ner vid datorn. 5 personer tycker att det är mindre våld på deras arbetsplats efter SVARNE, medan 15 säger nej och 6 inte vet. På en arbetsplats som inte skickat in svar på enkäten har problemen med våld helt försvunnit. Det finns naturligtvis flera orsaker till detta, men SVARNE-projektet var med som en av det utlösande faktorerna.

De viktigaste med en utbildning kring SVARNE är "därför att man annars har man inte alls samma nytta av programmet" (22 svar) och "därför att det är viktigt att känna till tankarna bakom" (16 svar). 11 personer vill ha mer utbildning kring SVARNE medan 18 vill ha mer datorutbildning.

De som har deltagit i utbildningspaketet ger det generellt mycket gott betyg (sammanlagt på tre punkter 12 mycket bra, 8 bra och 3 ok). Slutligen var alla förhållandevis överens om att SVARNE-projektet innebär "att det äntligen var någon som tog våra problem på allvar" (8 instämmer helt, 8 instämmer delvis, 3 varken rätt eller fel och 3 instämmer inte alls). 

Till innehållsförteckning


Kommentarer från enkäterna

Eftersom arbetsplats 2 ovan till viss mån skiljer sig från de övriga, har vi valt att även här markera vilka kommentarer som hör hemma på denna arbetsplats. Som väntat hör många av dessa samman med vikten av utbildning.

Synpunkter på användnig och användarvänlighet, nätverk och dator:

  • Det har varit mycket att sitta och lära sig själv men det har gått bra.
  • Jag tycker det skulle finnas en ordentlig manual till programmet.
  • Har för lite kunskap. Vet ej hur datorn funkar.

Arbetsplats 2:

  • Datorn i sig har varit ett "gissel", inga baskunskaper om vad nätverk i allmänhet går ut på.
  • Krävs tid och pengar för att tillgodogöra sig datorns kapacitet.
  • Att kunna använda SVARNE fullt ut hade varit mycket stimulerande.
  • Det hade varit super bra att komma i kontakt med andra gruppbostäder och dela erfarenheter.
  • Vi kunde haft stor nytta av SVARNE om alla kunnat hantera projektet på ett bra sätt. De flesta kan inte datorn, och knappt jag heller.
  • Saknar helt intresse för datorn. Vill helst slippa allt vad datorer innebär.

Synpunkter på utbildning:

  • Alla måste få samma utbildning om det skall fungera fullt ut.
  • Dåliga på utbildning för de som ej kan datorn.
  • Behöver mycket mer utbildning.

Arbetsplats 2:

  • Bättre allmän datorutbildning för personalen.
  • En datakurs hade inte skadat!
  • En god utbildning i data och SVARNE för alla på gruppbostaden. Det är viktigt att alla har tillgång till en dator så att man slipper sitta och knappa flera stycken på en gång.
  • Saknar datorutbildning.
  • Vill vara med i fortsättningen om vi får en ordentlig datorutbildning.
  • Jag vill klart ha utbildning så att jag kan använda och lära mig av SVARNE.
  • En förutsättning för att vara med i fortsättningen är en ordentlig datorutbildning.
  • Ordentlig datorutbildning, typ komvux, ej snabbkurs!

Vad är bra med SVARNE:

  • Att man systematiskt går igenom en våldssituation.
  • Bra för nyanställd personal.
  • Man börjar fundera kring våld och varför det blir våldssituationer.
  • Att frågan om våld har aktualiserats och att frågan blivit synlig.
  • Att informationen alltid finns tillgänglig.

Arbetsplats 2:

  • Att det gjort en medveten om dokumentationsbristen i ens arbete vad beträffar t ex våld och varför det uppkommer.
  • Att man tar upp bristen på dokumentation i omsorgen.
  • Att man verkligen tänker igenom våldssituationer.

Jag är med i SVARNE därför att:

  • Tycker det skulle vara bra med dokumentation.
  • Det behövs.
  • Vi har en elev som behöver struktur.
  • Jag lätt kan ta del av andras erfarenheter. Ny personal inte skall behöva göra samma misstag som jag själv.
  • Alla på arbetet är det. SVARNE får mig att tänka efter.
  • Man kan utbyta erfarenheter med andra gruppbostäder som har samma problem.
  • Vidga mina vyer, intressant ämne.
  • Jag har en del kunskap och självklart intresse.
  • Jag vill lära mig ett nytt sätt att dokumentera på.

Arbetsplats 2:

  • För att det är intressant, skulle blivit ännu mer intressant om man kunnat nätverksbiten bättre.

Vad saknas i SVARNE:

  • Komma förbi utan att behöva starta om (kan det betyda att man vill kunna backa i programmet?).
  • Register för våldssituationer som har förekommit.
  • Ordentlig data/SVARNE utbildning lika för alla.
  • Att inte enheterna som är med i projektet har passat på att samarbeta, delge kunskap etc.

Arbetsplats 2:

  • Utbildning!
  • Vet ej eftersom vi inte har någon utbildning på datorn.
  • UTBILDNING.

Något särskilt vi skall tänka på i en ev. fortsättning:

  • Individuella träningsprogram är ett förslag på nytt område.

Arbetsplats 2:

  • En förutsättning måste vara att all personal har grundläggande datakunskaper. Nästa steg blir att informera kommunerna om hur viktigt detta är, att omsorgen idag kan vara en väldigt dålig arbetsmiljö både fysiskt och psykiskt p g a arbetsgivarens bristande kunskaper om vad vi arbetar med.
  • Att man sätter press på att alla får utbildning.

Till innehållsförteckning


Appendix II. 19 tankar om aggression.

Det finns naturligtvis inga enkla recept för hur man ska gå tillväga för att minska våldet i ett gruppboende , men här följer en sammanställning av åtgärder och tankar som kommit upp i samband med SVARNE-projektet. Det skulle glädja oss om du, via SvarNet, ville dela med dig av dina tankar och erfarenheter inom detta område så att vi tillsammans kan göra en mer fullödig dokumentation . Tack på förhand !

  • Genomtänkta anställningsintervjuer som innehåller samtal om våld och aggression.
  • Kontinuerlig utbildning/fortbildning om aggressivitet, rädsla, kommunikation, rollfördelning, läkemedelsbiverkningar, sexualitet , kravnivå osv osv..
  • Självförsvar, fysisk träning och träning av personalsamverkan i samband med våld.
  • Förändringar av den fysiska miljön för att minimera uppkomsten av våld . Anpassa den fysiska miljön så att den är funktionell i olika våldssituationer.
  • Ge förutsättningar för en aktiv fritid genom materiel och/eller bemanning.
  • Kontinuerlig systematisk observation och dokumentation av våldssituationer och t ex hot.
  • Besök hos andra institutioner som regelbundet hanterar våld t ex polis, psykiatri, vaktbolag, akutsjukvård och socialtjänst .
  • En sammansättning av personalgruppen som gör att man med marginal klarar av att hantera de flesta våldssituationer inte bara i ett akut skede utan även under längre tidsperioder.
  • Ett regelmässigt omhändertagande av dem som utsatts för våld t ex genom att alla får lista tre personer som de vill samtala med och få stöd av i samband med övergrepp.
  • Att under lugna perioder ta alla chanser att bygga upp personalens kompetens och samtidigt aktivt arbeta med den som utövar våldet. På så sätt kan man skapa förutsättningar för ett successivt minskat våld.
  • Acceptera att man som personal inte klarar av att under långa perioder aktivt stötta många personer med psykiska särdrag. Sammansättningen av de boende bör göras med utgångspunkt från detta eftersom kontinuitet i personalgruppen är en mycket viktig förutsättning när det gäller att hantera våld och aggression.
  • Specialistpersonal bör kontinuerligt finnas med som konsulter. Personalen i boendet bör utarbeta program för hur dessa kontakter skall utformas och i synnerhet gäller det då hur snabbt man ska kunna få hjälp i en kritisk situation.
  • Anpassa arbetsscheman så att man inte arbetar för långa pass t ex under helger. Lämna utrymme för självstudier, auskultationer, studiebesök, handledning , dokumentation, kamratstöd och "egna funderingar".
  • Arbeta på att med hjälp av t ex SVARNE bygga upp begrepp, processer och åtgärder med anknytning till våld/aggression så att alla talar samma språk och så att man känner att man har verktyg att hantera olika våldssituationer. Det som går att prata om känns genast mindre skrämmande.
  • Våga ta upp till diskussion vilka konsekvenserna kan bli för den som använder våld för att driva igenom sin vilja. Är det överhuvudtaget tillåtet (juridiskt, etiskt osv) att använda "maktspråk" i boendet? Ska man som personal acceptera att ett visst våld mot ens person så att säga ingår i arbetet ? Ska man polisanmäla våld och hot om våld eller ska det skötas "internt"? Ska kamraterna i boendet ta med i beräkningen att det alltid finns risk för att bli utsatt för våld när man bor i en gruppbostad?
  • Acceptera att nästan alla människor är rädda för våld och inse att det i allmänhet också gäller den som utövar det. Acceptera att allvarligt våld väcker mycket primitiva känslor till liv både hos den som utövar det och hos den som utsätts. Acceptera att du inte alltid förstår eller kan hantera en viss persons aggressivitet. Acceptera att det ibland är svårt eller till och med omöjligt att få utomstående att leva sig in i hur det känns att bli utsatt för grovt våld.
  • Tänk på att våld är ett av de allra mest effektiva sätten att få uppmärksamhet. Försök att ge personen uppmärksamhet när han är lugn och ignorera så långt som möjligt provokativa uppträdanden.
  • Att flytta på den person som är våldsam löser inga problem, varken för personalen eller den enskilde. Att se flyttning som ett alternativ hindrar oss att få fram konstruktiva idéer att bemöta våldet.
  • Acceptera aldrig våld, i vilken form det än framträder.

Till innehållsförteckning


Appendix III. Väckningen.

Arne Svensk

"Det var på morgonen den andra dagen det hände. Jag hade fått arbete som föreståndare på ett elevhem och skulle under tre dagar gå parallellt med den avgående föreståndaren för att lära mig rutinerna. Efter tio år inom särskolan var detta nya arbete en stor utmaning och något av ett drömjobb.

Första dagen hade jag träffat alla ungdomarna, och det var för mig en mycket positiv upplevelse. Speciellt Sven kände jag att jag fick bra kontakt med direkt. Lisa var ledsen att den andra föreståndaren skulle sluta, så hon drog av en stor hårtuss från mitt redan glesa hår för att visa vad hon tyckte om min närvaro. Det dröjde några timmar, och sedan visade hon på olika sätt att jag trots allt var välkommen. Det kändes skönt.

Andra dagens morgon, klockan var sju, blev jag ombedd att gå in till Sven och väcka honom. Jag knackade på dörren och sa vem jag var. Han mumlade lite sömndrucket 'kom in', och jag gick in på rummet. Sven låg under täcket vänd mot väggen, och jag sa 'god morgon, Sven, det är frukost'. Ingen reaktion under täcket, och jag sa något i stil med 'god morgon, det är dags att stiga upp'. Fortfarande ingen rörelse under täcket, så jag sa 'jag går ut och hjälper de andra så kan du komma när du är klar'.

När Sven inte kommit upp efter en kvart gick jag in i rummet igen. Han låg fortfarande inrullad i täcket, så jag satte mig på sängen och lade handen på täcket ungefär där hans axel borde finnas. Sen sa jag återigen 'Du får vakna, Sven, så att du hinner äta frukost innan taxin kommer'. Sen reste jag mig och lutade mig mot skrivbordet. Då började Sven röra på sig. Han kom fram under täcket och tittade på mig med sömniga ögon. Det tog en stund innan han kände igen mig från gårdagen, och då började han le. Efter ytterligare en liten stund satte han sig upp i sängen och log med hela munnen. Han reste sig och kom emot mig med öppna armar och ett underbart leende. Jag gick emot honom och kände att jag haft rätt i mina känslor mot Sven dagen innan. Sven kom fram till mig och slog armarna runt mig, och jag kramade tillbaka. Plötsligt kände jag en fruktansvärd smärta i kinden, och när jag försökte dra mig undan pressade Sven samman armarna så att jag satt fast som i ett skruvstäd. Då gick det upp för mig att han hade bitit mig i kinden, och att han fortfarande bet mig med full kraft. Jag blev som paralyserad av skräck, och jag gjorde inte längre något som helst motstånd. Smärtan blev värre och värre, och tankarna rusade runt i mitt huvud. Vad var det som hade hänt och varför och vad skulle nu ske, vad hade jag gjort för fel ? Jag hörde hur Sven andades ansträngt, och jag kände hur han lade ännu mer kraft i bettet. Jag började få panik för det kändes som om han var på väg att bita bort en bit av kinden. Det lät så konstigt ibland, ett knastrande ljud.

Tiden upphörde att existera, det enda som fanns var smärtan, rädslan och alla otäcka tankar som dök upp i mitt huvud. Här kan jag inte stanna, tänkte jag. Hur ska jag kunna hjälpa en människa som biter mig? Jag måste säga till den andra föreståndaren att jag ångrat mig, att jag inte klarar av det här jobbet. Det dök också upp bisarra tankar som: 'Hur kan han bita mig? Jag som är så snäll?' Som om det på något sätt varit mer legitimt att bita mig om jag varit elak.

Efter något som kändes som en evighet slutade Sven att bita och gick och lade sig igen, fortfarande med ett stort leende på läpparna. Efteråt har jag förstått att det bara rörde sig om 4-5 minuter, men för mig kändes det betydligt längre.

Direkt Sven lagt sig ner rusade jag ut ur rummet och in på toaletten. Jag tänkte titta i spegeln men plötsligt vågade jag inte. Jag hade inte klarat av att se kinden om där varit ett stort hål in i munhålan. Jag gick ut igen i korridoren och mötte då Leif, en av vårdarna. Han såg genast på mig att det hänt något, och han tittade hela tiden på kinden. Jag tog det som en bekräftelse på att det gått hål. 'Vad har hänt?', frågade han, och jag stammade fram något om att jag blivit biten. Han hämtade föreståndaren, och sen hjälptes båda åt att lugna ner mig. På något sätt förstod jag att bettet kanske inte var så djupt som jag hade trott.

Då vågade jag gå in på toaletten igen och såg mig själv i spegeln. Man kunde se alla tändernas avtryck djupt inne i kinden men gudskelov, ingenting fattades. Det blödde nästan ingenting, och det förvånade mig. Nu kom ändå ett visst lugn över mig när jag begrep att allt var över, och att skadan ändå var förhållandevis liten.

Jag gick ut till Leif, och han undrade om jag var vaccinerad mot stelkramp. Det kunde jag inte svara på just då. Han sa att jag måste åka upp till företagsläkaren och få en stelkrampsspruta eftersom människobett är farligare än hundbett. Jag tog på mig jackan och cyklade iväg till företagshälsovården och under tiden dök det upp ständigt nya och obehagliga tankar i huvudet. Varför log han? Varför kom han emot mig med ett leende och utsträckta armar? Hade han redan från början tänkt bita mig eller blev det bara så av en händelse? Jag vet inte varför, men det kändes viktigt för mig att få reda på om det fanns en avsikt bakom eller inte.

Vad hade jag gjort för fel? Skulle jag inte gått in på rummet? Skulle jag inte satt mig på sängen? Hade jag sagt någonting konstigt, något som retat upp honom? Men det som hela tiden återkom var hans leende och sen känslan av en fruktansvärd smärta. Jag kände mig lurad. Om man ler ska man ha goda avsikter, inte onda. Om man inte kan lita på en människa som ler och kommer emot en med öppna armar, vem ska man då kunna lita på?

Plötsligt var jag framme hos företagshälsovården. Efter en stunds väntan fick jag komma in till en sköterska. Hon tittade på såret och baddade på någon slags lösning och sedan fick jag en stelkrampsspruta. Under tiden hon gjorde detta kom hon med mängder av, som jag tyckte, snusförnuftiga råd hur man undviker att bli biten. Jag skulle enligt henne tagit tag i Svens huvud och pressat det mot min kind så att han inte kunde andas. Då hade han genast slutat bita.

Jag förstod av hennes resonemang att hon hela tiden såg framför sig ett litet barn som bet, när det i själva verket handlade om en fullvuxen karl på över 100 kg som var betydligt starkare än jag. Jag försökte prata om det som skett, men hon fortsatte att komma med goda råd och skrattade ibland till när hon berättade om sina egna upplevelser på detta området. Det gjorde lika ont som själva bettet. Att hon inte ville sätta sig ner och lyssna på mig utan nästan la skulden på mig för att jag inte kunde de tricks som man borde kunna.

Jag gick därifrån med gråten i halsen. Vad skulle jag nu göra? Jag ångrade

att jag hade sökt det där förbannade jobbet. Vad skulle jag där att göra när jag hade haft det så bra på min förra arbetsplats? Det här var straffet för att jag inte var nöjd med det jag hade. Jag måste därifrån genast. Jag beslöt mig för att cykla tillbaka och säga att jag nog var för omogen och oklok, och allt annat på "o-" som jag kunde komma på, för att jobba som föreståndare.

När jag kom tillbaka till elevhemmet darrade jag i hela kroppen av rädsla. Vad gör jag om Sven står innanför dörren när jag går in? Jag klarar inte att se honom i ögonen. Jag smög upp dörren, men den som mötte mig var Leif. Han var mycket vänlig och omtänksam och undrade hur jag mådde. Han berättade att Sven var i skolan, och att han undrat vart jag tagit vägen och att han var ledsen för det som hänt.

Just då kändes det inte som rätt tillfälle att tala om att sluta, så istället började vi prata om det som hade hänt. Det visade sig att Sven alltid var mycket morgontrött, och att man varje morgon fick gå in och väcka honom gång på gång, men att detta var första gången han bitit någon. Han kunde vara våldsam emellanåt men bitit någon hade han aldrig gjort. Jag tyckte att både Leif och föreståndaren tog mig på allvar, och att de hjälpte mig att finna svar på mina frågor. Efter en timme kände jag att jag inte kunde säga upp mig utan att jag skulle försöka klara av jobbet så gott det gick. Att jag ändrade mig berodde helt och hållet på Leifs och föreståndarens medkänsla och förståelse. Hade de betett sig som sköterskan, hade jag utan tvekan gått därifrån.

På eftermiddagen kom Sven hem från skolan, och då var han en helt annan människa. Han var glad och trevlig och visade mig runt i huset och i trädgården. Det var precis som om ingenting hade hänt. Ändå höll jag mig på behörigt avstånd från honom hela tiden, och jag såg till att aldrig ha honom bakom mig. Klockan var 4, och min andra arbetsdag var slut. Sven stod vid grinden och vinkade och undrade om jag skulle komma igen i morgon för han ville visa sin kanin. Det sista jag såg var hans stora vackra leende.

Jag klarade inte att berätta vad som hänt för min fru och mina barn. De undrade naturligtvis varför jag hade plåster på kinden, men jag sa bara att jag skrapat mig mot en byggnadsställning.

Jag har sällan varit så glad att ha en familj att komma hem till. Barnen sade roliga saker och höll mig sysselsatt, så plötsligt kändes det som om alla otäcka tankar var som bortblåsta. Jag vågar inte tänka på hur det skulle ha känts att komma hem ensam till en tom, tyst lägenhet med sådana tankar som jag bar på just då.

På natten kunde jag inte sova utan gick igenom morgonens händelser gång på gång för att finna förklaringar. Jag såg Sven framför mig leende med utsträckta armar, och det fick mig att rysa av skräck. Hade möjligen hans aggressivitet med försvar av revir att göra? Jag hade kanske trängt mig innanför det område, som brukar kallas intimsfär, när jag satte mig ner på sängen och tog på hans axel. Det lät som en rimlig förklaring, faktiskt. Varför ska en människa som man träffat vid ett enda tillfälle komma inklampande och sätta sig på ens säng? Men fortfarande kunde jag inte förklara hur leendet och den öppna famnen passade in i den förklaringen. Det handlade kanske om att han visste vad som skulle ske, att han samtidigt visste att jag inte gjorde det, och att det kändes lite lustfyllt att ha det överläget? Det kunde också vara så att leendet och kramen var ärligt menade, men att han inte tyckte om att jag kramade tillbaka. Vi var ju vuxna karlar båda två och sådana ska ju inte kramas, eller...?

Sedan började jag fundera över personalens agerande. Varför hade ingen sagt till mig att Sven kunde bli våldsam? Varför lät de mig gå in och väcka Sven när alla visste hur besvärligt det var? Var det för att testa mig eller var det helt enkelt ett förbiseende? Jag kände mig besviken och lite förbannad på arbetskamraterna, trots att de ställt upp så bra efteråt.

Nästa morgon hade jag beslutat mig. Jag skulle trots allt stanna kvar och försöka göra något bra av det som hänt. Det innebar att jag måste göra allt för att lära känna Sven för att få en förklaring till det som hänt och för att kunna vara bättre förberedd om något liknande skulle inträffa.

Det är nu nästan 15 år sedan jag första gången väckte Sven, och under dessa år har jag tyvärr upplevt flera våldssituationer som varit betydligt allvarligare än bettet i min kind. Ändå är det faktiskt denna händelse som hela tiden återkommer, och som etsat sig mest fast i mitt minne. Jag tror det är konflikten mellan smärta och rädsla å ena sidan och värme och gemenskap å den andra som jag inte riktigt kan reda ut för mig själv.

Det känns till och med obehagligt att skriva ner den här berättelsen, eftersom den väcker så mycket gamla känslor till liv. Jag märker också när jag läser igenom den, att orden inte riktigt räcker till för att beskriva vad som verkligen hände den där dagen och speciellt då det som hände inuti mitt huvud. Det är möjligt att det beror på min bristfälliga stilistiska förmåga, men det troliga är att det handlar om att känslor, lukter och ljud, det viktigaste i skeendet, är svåra att få ner på papper.

Det goda denna händelse förde med sig var att jag förstod hur viktigt det är att ha en nära relation till den man ska hjälpa. Ju mer man lär känna varandra desto mindre rädd blir man, och desto längre kommer man i habiliteringsarbetet. Jag märkte också hur viktigt det är att någon orkar lyssna på alla ens funderingar och återberättelser av det som skett.

En annan konsekvens av det som hände är att jag inte längre klarar av att se filmer med grovt våld av typen 'När lammen tystnar' på TV eller film. Om detta är bra eller dåligt, vet jag egentligen inte. Jag konstaterar bara att händelserna denna andra dag på mitt nya jobb fortfarande ger sig till känna med jämna mellanrum." 

Till innehållsförteckning


Litteratur

Nedan följer en lista på artiklar och böcker med anknytning till projektet. Listan är ej rangordnad, utan du kan botanisera fritt. Du är även välkommen till www.certec.lth.se för att leta mer och söka dig vidare!

Vold som uttrycksform - en pœdagogisk udfordring, Jørn Foss, Per Holm, Gunvør Munch, Karen Pedersen, ISBN 87-7783-575-1, Socialt Udviklingscenter, Nørre Farimagsgade 13, 2, 1364 København K, tel 33 93 44 50, fax, 33 93 54 50

Videofilmen "Vold som Udtryksform" 1996, Socialt Udviklingscenter, Nørre Farimagsgade 13, 2, 1364 København K, tel 33 93 44 50, fax, 33 93 54 50

Vold som Udtryksform, Ett nyhedsmagasin fra Projekt Vold som Udtryksform, Socialt Udviklingscenter, Nørre Farimagsgade 13, 2, 1364 København K, tel 33 93 44 50, fax, 33 93 54 50

Våld och aggression mot personal inom omsorgsverksamheten, en fallbeskrivning från en gruppbostad, Gertrud Alm, Kjell Emund, Ing-Britt Olsson, Arne Svensk, Kommunala Högskolan, Malmö, 1988

Teknik och förståndshandikapp, Arne Svensk, Bodil Jönsson, Natur och Kultur, ISBN 91-27-04135-2

Ge oss bara redskapen, Ruth Bauth, Bodil Jönsson, Arne Svensk, Natur och Kultur, ISBN 91-27-05827-1

Att vårda och vakta, retorik och praktik i rättspsykiatrisk vårdkontext, Birgitta Höglund, Network for Research in Criminology and Deviant Behaviour at Lund University, ISSN 1104-1153, ISRN LUSADG/KVN-96/3-SE

Våld och hot i arbetsmiljö, Hälso-Lyftet, nr 2, 1995

Många tillbud men få anmäler misshandeln, Ann-Christin Sjölander, Kommunalarbetaren nr 15, 1994

Motivation and Emotion, Phil Evans, ISBN-0-415-01476-X

Expertsystemet SVARNE - beslutsstöd vid våldssituationer, C. Magnusson, A. Svensk, CERTEC/LTH 4:93, 1993

Svarne, an expert system to be used in the care of the mentally retarded (I), C. Magnusson, J. E. Larsson, SAIS '94 Workshop, Swedish AI Society Workshop, 1994

SVARNE, an expert system to be used in the care of the mentally retarded (II), C.Magnusson, J. E. Larsson, A. Svensk, ECART 3, European Conference on the Advancement of Rehabilitation Technology, 1995, p 198

The Svarne project - a new tool to be used in the care of people with cognitive impairments, C. Magnusson, A. Svensk, B. Harrysson, the 10th world congress, International Association for the Scientific Study of Intellectual Disabilities, session 275, 1996

En undersökning om hur den enskilde omsorgstagarens historia tas tillvara i ett gruppboende, M. Carlsson, M. Gunnarsson, report from Kommunala högskolan, Malmö, Sweden, 1993

Albumet Min Historie - ett nytänkande från Norge, article in Nordisk Utveckling 4:1994, about the album “Min Historie", K. Gundersen, T.S. Olsen, L. Moynahan, S. Solberg, Haugtussa forlag, Norway

Profession tradition och tyst kunskap, B. Rolf, Nya Doxa, 1995

MOSAIK: Om Projekt “Vold som udtryksform", Socialt Udviklingscenter, Storkobenhamn, Randersgade 17, 2100, Kobenhavn O, Denmark

Vägval och växande - specialpedagogiskt perspektiv, Danielsson, L., Liljeroth, I., Utbildningsförlaget, 1987

Vården mot våld, Upptaktskonferens, 1990, Landstingsförbundet, ISBN 9188110-532

Vården möter våldet, Landstingsförbundet, ISBN 91-88110-54-0-

Våldet mitt ibland oss, Landstingsförbundet, ISBN 9188110-362

Våld och hot i arbetsmiljön, Arbetarskyddstyrelsens författningssamling, AFS 1993:2

Våld i omsorgen, Svenska kommunalarbetareförbundet, Art nr 7141-109-7

Våld och hot i sjukvårdsarbeten - Dokumentation av en riksrepresentativ intervjustudie, Malin Åkerström, Network for Research in Criminology and Deviant Behaviour at Lund University, 1993:3, ISSN 1104-1153, ISRN LUSADG/KVN/--93/3-SE

Utsatt, Personalens arbetsvillkor på ett behandlingshem för autistiska vuxna, Ethel Andersson, Maria Strömberg, Inger Westerberg, Socialförvaltningen, Örebro Läns Landsting, rapport nr 2

Socialmedicinsk tidskrift, Handikappforskningen etableras, 6-7, 72:a årg. häfte, 1995

Här knyts kontakt, Yrkesnytt, April 1996

Bemötande och konfliktsituationer, Slutrapport från projektet "Hot och Våld", Anders Jansson, 1994, Social- och omsorgsförvaltningen, Västerbottens Läns Landsting

Om konfliktsituationer mellan utvecklingsstörda och personal, Planeringsunderlag för en arbetsplatsberedskap, Anders Jansson, 1994, Social- och omsorgsförvaltningen, Västerbottens Läns Landsting

Handlingsprogram, mot hot och våld inom sociala nämndens verksamhet i Västerbottens läns landsting, 1991, Social- och omsorgsförvaltningen, Västerbottens Läns Landsting

Självskadande beteende hos institutionsboende utvecklingsstörda, Peter Hüllert, Projekt Mental Retardation, Linjeuppsats VT 1985, Institutionen för tillämpad psykologi, Uppsala Universitet, 1986

Våld kan förutses bland sinnessjuka, schizofrena bör ges aktiv vård efter utskrivning, Lars Lidberg, Läkartidningen, volym 91, nr 32-33, 1994

Negligera/acceptera ej våld i vården, Tom Palmstierna, Börje Wistedt, Läkartidningen, volym 92, nr 8, 1995

Kristeam för personal, Uppsökande verksamhet med psykologiskt stöd vid svåra våldsincidenter, Majda Omerov, Lars Forsberg, Börje Wistedt, Lars Bejhed, Läkartidningen, volym 91, nr 36, 1994

Våld mot personal och patienter, Tom Palmstierna, Börje Wistedt, Läkartidningen, volym 91, nr 36, 1994

Kritiska situationer, Tolkning och analys av vardagshändelser, Roger Blomqvist, Tom Weegar, Omsorgsnämnden, Stockholms Läns Landsting

GUSTAV - ett självskadande barn, Ger beteendeterapi ett bättre beteende? Dokumentation och utvärdering av 12 års olika behandlingsinsatser, Gunilla Andersson-Linder, Visby vårdförvaltning, tel 0498-268000

Fria Freja - Del 2, Om tiden efter det att Freja blev datoriserad, Eve Mandre, Bodil Jönsson, CERTEC-5:96

Autismen finns där - men det ska gå bra ändå! Del 1. Före Kennies datorisering, Historien kring autism och pedagogik, samt referenser, Karin Axeheim, Manuela Gustafsson, Anders Gustafsson, Eija Lindqvist, Bodil Jönsson, CERTEC-4:96

Fria Freja - Del 1. Före datoriseringen, Trots exceptionella undervisningsförhållanden gjorde Freja mycket stora framsteg och fått ett nytt hopp i livet, Eve Mandre, Bodil Jönsson, CERTEC-2:96

Till innehållsförteckning


Sidansvarig:

Denna sida om SVARNEprojektet och dess utveckling är en Certec-rapport. Den kommer från Certecs arkiv och är skriven av Charlotte Magnusson och Arne Svensk. 

Innehållet har inte uppdaterats efter att texterna skrivits (1997).